Sparkcyklarnas tid inte inne än
De har blivit en allt vanligare syn i världens städer de senaste åren, elsparkcyklarna. Efter att till en början ha varit något man kanske kunde stöta på i världens stora metropoler och turistmagneter går de nu sedan ett par år tillbaka att finna i överflöd även i Sverige oavsett om man beger sig till större städer som Stockholm, Göteborg eller Malmö – eller om man befinner sig i vissa mindre studentstäder som Lund, där den akademiska framåtandan är gynnsam för nytänkande teknologi.
Plåga eller välsignelse? De väcker många känslor: Älskad av vissa, avskydd av andra. Fenomenets snabba tillväxt talar förvisso för att de fyller ett behov, men det går inte heller att förneka att de också ger upphov till problem var än de dyker upp.
Som uppmärksammades av SVT Småland tidigare under veckan hör Kalmar till de städer som valt att än så länge inte låta de företag som hyr ut elsparkcyklar etablera sig.
Det kan till förstone tyckas märkligt. Kalmar är både en studentstad och en populär turistdestination, samt en av Smålands största städer. Gynnsamma förhållanden för en dylik satsning. Men även om elsparkcyklarna har sina fördelar är de i dagsläget också förknippade med alldeles för många osäkerheter.
I klimatkrisens tidevarv blir farkoster som ej förlitar sig på fossila bränslen lätt populära – oavsett om det gäller elbilar, elcyklar, tåg eller elsparkcyklar. Sparkcyklarna bidrar också till att avlasta den reguljära kollektivtrafiken, och kan för många användare upplevas som ett mer passande färdmedel om man reser lätt. Man har dessutom, som med vanliga cyklar, större frihet och kontroll över sitt resande. Ska man endast resa en kortare sträcka kan det upplevas som smidigare än att ta buss, tunnelbana, eller spårvagn. För andra är det mer av ett roande nöje.
”Även om elsparkcyklarna har sina fördelar är de i dagsläget också förknippade med alldeles för många osäkerheter.”
Att det finns mycket gott att säga om sparkcyklarna står alltså klart. Men lika tydligt är det att de ger upphov till problem. I de städer där de dykt upp har trafikolyckorna ökat, och användarna visar ofta nonchalans gentemot såväl fotgängare som övrig trafik. För att inte tala om de regler många bryter mot då de exempelvis skjutsar personer på fordonen eller kör alkoholpåverkade. Vanliga skador är krossade käkar och svåra ärr i ansiktet.
Likt en epidemi har även de i flock felparkerade elsparkcyklarna blivit en plåga då det tidigare inte funnits några tydliga riktlinjer eller platser för deras parkering. Folk har kunnat ställa dem lite hursomhelst, varsomhelst. Något som både förfulat städer rent estetiskt men som också blockerat trottoarer och andra platser och försvårat för dem som försöker ta sig fram.
För personer med synnedsättning har de dåligt parkerade fordonen utvecklats till faror mitt i vardagen, som man lätt snubblar över då de kan stå .– eller ligga – mitt på en gata där man annars tar sig fram utan problem.
Alltsammans är sådant som utan tvekan även skulle drabba Kalmar om de olika firmorna etablerade sig i staden. Räkna även med att vandaler eller berusade i mindre kloka ögonblick skulle få för sig att dumpa cyklarna i hamnen eller systraströmmen, på samma sätt som redan görs i andra städers vattendrag och hamnar.
Som det ser ut i dagsläget förfular och försämrar kort sagt elsparkcyklarna i så hög grad att det går ut över deras nytta. Innan dylika barnsjukdomar har fått ordentliga och säkra lösningar är det inte värt att överväga deras introduktion i Kalmar; snarare är det något staden fortsatt bör skyddas från.
Thomas Hermansson
