Solidaritet som förpliktar

Som idéhistorikern Sven-Eric Liedman har noterat har dock solidaritet liksom många andra centrala politiska begrepp alltid löpt risk att urvattnas; det blir i värsta fall ”ett till intet förpliktande honnörsord”.

I svensk politik är solidariteten i dag kanske lite överraskande främst aktuell inom försvars- och säkerhetspolitiken. Den svenska hållningen uttrycks sedan några år tillbaka nämligen i en solidaritetsförklaring: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Detta är en ovanlig solidaritetsyttring såtillvida att den är ensidig, och dessutom lämnar så mycket osagt. ”Solidaritetsförklaringen innebär inte att ensidiga eller automatiska säkerhetsgarantier ställs ut. Den förutsätter nationella beslut om hur vi agerar i varje enskilt fall”, som förre försvarsministern Sten Tolgfors uttryckte det.

Men solidaritetsförklaringen talar inte desto mindre om förberedelser, både för att ge och kunna ta emot stöd. Det senare kan tyckas mindre betungande, men är det faktiskt inte. Praktiskt och organisatoriskt är det en gigantisk apparat. Och Sveriges förmåga att ta emot militär hjälp är ”nästan obefintlig i dag”, enligt generalmajor Karlis Neretnieks, före detta rektor för Försvarshögskolan. Försvaret kan inte ens skydda de förband, som eventuellt skulle komma hit, för att hjälpa oss, sa Neretnieks i en intervju med Sveriges Radio på fredagen.

Kanhända ligger historiska orsaker till grund för den svenska uppfattningen att solidaritet handlar om att hjälpa andra – de baltiska staterna, till exempel. Men Sverige är också beroende av stöd utifrån. Det minsta som då borde kunna begäras är en tydlig bild av varifrån detta stöd ska komma, samt hur det ska kunna tas emot.