Södra kyrkogården i det finska inbördeskrigets mörker

Löjtnanten, bataljonschefen och krigshjälten. Folke Bennich-Björkman, visar Jakob Lind i sin debut Morfars pistol - ett familjedrama, (Kaunitz-Olsson) sprang själv ut på fältet i sin sista strid under det finska inbördeskriget. Han sände inte ut några spanare i döden. Han var den omtyckte ledaren och är ihågkommen som varandes krigshjälten.

Som Barometern skrev 1918 samlades tusentals personer i staden när zinkkistan med kvarlevorna av löjtnanten anlände med tåg från huvudstaden. Tidningen beskrev folkvandringen till minneshögtiden och hovpredikanten Erland Björck betonade att han ””givit sitt liv för bröderna på fredens fält”.

I Morfars pistol är det emellertid som titeln antyder författarens egen morfar Hjalmar Frisell som står i centrum. Jakob Lind gräver i sin familjs förflutna och finner hur morfadern blev chef för Svenska Brigaden - den frivilligkår som sändes till Finland för att på de vitas sida strida mot de röda under inbördeskriget.

I historieskrivningen har inte sällan den Svenska brigadens bidrag till de vitas militära seger uppförstorats. Förväntningarna på den var stora. Den forna östra rikshalvan skulle räddas och den svenska hedern återupprättas.

Men brigaden var dåligt utrustat och än sämre tränad. Det ligger i sakens natur som Lind skriver att en frivillig brigad inte definitionsmässigt kommer att bestå av vanliga soldater tränade i lydnad. ”Den liknade ett företag med många delägare i personalen, som författaren själv verksam i konsultbranschen fyndigt skriver.

Och ledaren Hjalmar Frisell framstår som löjtnant Bennich Björkmans raka motsats. Han sänder sina soldater i döden och lämnar själv strider som i boken beskrivs med fasansfull exakthet. Frisell blir slutligen avsatt innan brigaden blir ökänd för att delta i avrättningar av röda krigsfångar.

Jakob Lind har efter 20 års grävande i både slagfält och internationella krigsarkiv skrivit en faktaspäckad bladvändare. Men den rymmer också ett antal samtida teman.

För det första. Informationskriget är som bekant inget nytt. Befälhavarens Mannerheims motiv för att använda en svensk brigad i inbördeskriget var mer politiskt än militärt. Brigaden skulle fungera som en motvikt mot tyska intressen och markera banden till Stockholm. En del i informationskriget, skriver Lind.

För det andra. Det politiska dubbelspelet i den svenska utrikespolitiken är inget som kom med efterkrigstiden. Officiellt hölls Sverige utanför kriget i Finland i linje med krav från fackföreningar och s-klubbar.

I själva verket stöttade den svenska regeringen export av frivilliga brigadister och finska i Tyskland utbildade soldater, liksom av vapen som bidrog till den vita sidans seger.

För det tredje slöts intressanta allianser under kriget som vittnar något om den svenska modell som utvecklades. När officiellt stöd var omöjligt till brigaden finansierades den av obligationslån och stöd från ett antal svenska företag, framför allt i skog- och försäkringsbranschen, med stora intressen i Finland. Här finns möjligen också ett embryo till bland annat senare organisering av en svensk så kallad stay-behind rörelse - som skulle agera om Sverige ockuperades. Ett företag som Thule är återkommande nämnt i den historieskrivningen.

För det fjärde. Segraren skriver som bekant historien. De vitas krigsförbrytelser tonades länge ned.

Men det var inget utslag av pacifism eller ovilja som ledde till att svensk revolutionär vänster inte militariserades och aldrig sände någon styrka till finska ”arbetares försvar”.

Vänstern saknade pengar, vapen och militär kompetens.

Och Lenin ansåg att svenskarna inte var mogna för revolutionen.

Morfars pistol är en berättelse om skam. Men det är också en skildring som sträcker sig till Södra kyrkogården där man framför familjegraven i blåsten från Kalmarsund kan reflektera över krigets fruktansvärda fasor medan löven för länge sedan har fallit till marken.