Socialdemokraternas största bekymmer: miljöpartiet

Miljöpartiets framgångar beror förstås på klimatdebatten, men också på att Maria Wetterstrand når ut till väljarna - långt mer effektivt än Peter Eriksson. Det förefaller som om MP har förstått det och satsar på ett ansikte utåt, och ett ansikte inåt. Hon hanterar tv-mediet, han riksdagsdebatterna.

Socialdemokraterna har uppgivit att de vill ha 40 procent av rösterna i nästa val, bland annat genom att nå ut till barnfamiljerna i storstäderna. Det blir ingen lätt uppgift, med tanke på den hårda motvind som blåser för Socialdemokraterna i Stockholm. Där är de båda partierna snarast lika stora, enligt en ny undersökning från Skop.

Mycket kan bevisligen hända i opinionen på knappt ett år. Men med Mona Sahlin vid rodret, och med Maria Wetterstrand i sitt läger, har Socialdemokratin en lång vandring framför sig för att nå dit.

Det verkar alltså som om den rödgröna alliansen (vad de egentligen heter är fortfarande okänt) börjar drabbas av samma fenomen som de borgerliga partierna har plågats svårt av under så många år: partikannibalism.

Det är kanske för att förhindra effekterna av detta, eller kanske för att utvidga sin repertoar, som Miljöpartiet alldeles nyligen har sträckt ut märkliga trevare till det borgerliga lägret. Liksom för att övertyga om hur liberala de är. Frågan är hur många liberaler som egentligen kan identifiera sig med Miljöpartiets syn på hur mycket den enskilde individen ska styras i sina val.

Förhoppningsvis inte alltför många. För att vara socialliberal krävs som bekant mer än att referera till kaffe latte, som Wetterstrand gjorde i en uppmärksammad artikel på debattsidan Newsmill häromveckan.

Visserligen finns det en minsta gemensamma nämnare mellan socialliberaler (latteliberaler, så föraktfullt kallade) genom det sociala engagemanget.

Och visst kan det finnas en vurm i vissa liberala kretsar för miljöpartiets engagemang. Men miljöpartiet är inte och kommer aldrig att bli liberalt. För det är man alldeles för förtjust i skatter som styrmedel.

Tidigt 2011 måste båda språkrören, Wetterstrand och Eriksson, kliva ned från sina poster, och låta någon annan ta över, allt enligt partiparagraferna. Väljarna kommer inte ha en aning om i förväg, ens inför riksdagsvalet, vilka dessa personer blir.

I jämförelse med klimatdebatten kan det förstås ses som en oviktig upplysning. Men med tanke på partiets potentiella inflytande kan det åtminstone vara något att fundera över. Om inte annat så för eventuella liberaler som överväger att lägga sin röst i den urnan 2010.