Socialdemokraterna försöker friskriva sig från ansvar
När Socialdemokraternas analysgrupp nu presenterat de första delrapporterna från arbetet med att utveckla politik för ”en ny riktning för Sverige” inför 2030-talet så levererades inga konkreta förslag för råda bot på dagens stora samhällsutmaningar. Men det ska bli intressant att se vad det är för radikala och drakoniska åtgärder som åsyftas när det under pressträffen sades att det kommer behövas insatser som ”vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”
Det påstås att Socialdemokraterna nu är självkritiska. Hur självkritiska de faktiskt är kan diskuteras. Den politiska vidräkningen riktas snarare mot andra partier eller ”tidsandan”:
Riksdagen har haft en högermajoritet i snart tjugo år; marknadskrafter, globala trender och nyliberalism har förändrat Sverige; unga som tror mer på sig själva än på Sverige och gemensamma lösningar vänder sig till ”individualistiska lösningar istället för till samhället.”
I den mån partiet gjort något fel tycks det mest röra sig om att man inte, påstås det, bedrivit socialdemokratisk politik. Frågan som infinner sig är vad alla socialdemokrater från dessa decennier tycker om den slutsatsen – eller för den delen alla socialdemokrater innan högermajoriteten i riksdagen, en period man bekvämt hoppar över.
”Grundläggande sociala konventioner var ett byråkratiskt uttryck för värderingarnas betydelse.”
Det erkänns förvisso att det till vänster i politiken varit tabu att tala om samband mellan migration, integration och gängbrottslighet – men framställer det som att det beror på att det politiska landskapet rört sig i marknadsliberal riktning, att man ”stressades” av borgerlighetens generösa migrationspolitik, och att man var måna att markera mot Sverigedemokraternas människosyn. Om analysgruppen har rätt skulle det alltså innebära att Socialdemokraterna i decennier medvetet kastade sin egen politik överbord som ett slags symbolåtgärd mot Sverigedemokraterna.
Att man nu efter många år lägger om politiken i takt med att politiken förskjutits högerut kallar man för ”klassisk socialdemokratisk politik.” Intrycket är att analysen i hög grad tycks vara angelägen om att försöka friskriva Socialdemokraterna från ansvar.
Intressant nog fastslår analysgruppen att samhällsgemenskapen förutsätter inte bara gemensamt språk, utan också ”grundläggande sociala konventioner”, vilket man helt riktigt konstaterar låter sig väl förenas med ett pluralistiskt samhälle med olika etniciteter och religioner. Det var ett byråkratiskt sätt att uttrycka vad Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch återkommande poängterat nämligen värderingarnas betydelse för integrationen.
Rapporterna kännetecknas också av en nostalgisk längtan till tiden då ”samhället” var starkt. Demokratin – läs staten – ska ta tillbaka kontrollen från marknadskrafterna som ”har trängt in i alla samhällsområden”. Det är ett slags folkhemsnostagi som i själva verket känns rätt sverigedemokratisk – och som helt bortser från den historiska kollektivismens kvävande skuggsidor. Trots all emotionell polarisering mellan Social- och Sverigedemokraterna överlappar de mer än man kan tro.
