Stig-Björn Ljunggren: Socialdemokraterna behöver sin fiende

Och visst är det vackert att tänka sig att vi alla är som en enda stor familj, från de ädlaste av alla (de nyfödda) till gamla flåbusar med blod på händerna. Alla är vi människor och mår bäst av att förlåta varandra och försöka leva vidare tillsammans.

Men detta ideal ska inte övertolkas. Det är samtidigt ett obestridligt faktum att alla samhällen och sammanslutningar på ett eller annat sätt också behöver en fiende, en riktig eller en inbillad.

Den kärleksfyllda berättelsen har nästan alltid också en hotbild, mer eller mindre tydligt.

Denna visdom, att en fiende är nödvändig för den egna existensen, gäller även för den som predikar att så inte ska vara fallet, inte minst socialdemokratin.

För arbetarrörelsen är ”högern” den stora hotbilden. Högern är extra satanistisk eftersom den kommer i alla möjliga tappningar. Den är nynazistisk, fascistisk, auktoritär, brun, nyliberal, centerpartistisk, moderat, profitstyrda företag, bombliberal etc.

Det finns förstås djupt liggande historiska orsaker till denna fixering vid främst moderaterna. Det var detta parti som först försökte kväsa arbetarrörelsen med våld. Och som därefter byggt upp sin självbild på temat Stoppa Socialismen!

Vi kan säga att moderater och socialdemokrater lever i symbios. De är varandras främsta fiender och därmed också bästa vänner. De kan inte prata om sig själv utan att nämna ”de andra”.

Men samtidigt innebär denna konkurrens att partierna triggar varandra. När den ena av dem är framgångsrika kommer de andra att tvingas förnya sig. Och när den framgångsrike förvandlas till en fet katt, blir den lättare att besegra.

Just nu är det risken med socialdemokraternas framgångar. Moderaterna är beklagligtvis för tillfället oförmögna att bygga en stark och trovärdig oppositionspolitik. Istället tycks de i sin bitterhet bli förvandlade till en bedrövlig tepartyrörelse, som försöker överträffa Sverigedemokraterna i vulgaritet.

Detta bör socialdemokraterna beklaga, mest för sin egen skull. Ty egentligen behöver arbetarrörelsen högern mer än de exempelvis behöver vänsterpartiet. De är inte ett regeringsdugligt parti. Det var de inte ens på den tiden de hade Röda Armén som potentiell uppbackning.

Högern däremot har en annan större betydelse för socialdemokraterna. Om de tar ledningen för en borgerlighet som har ett eget program att regera på, så kan de bilda regering.

Moderaterna är, när de håller sig på tå, ett potentiellt statsbärande parti.

Visst kan det hända att vi får en moderatledd regering om socialdemokraterna uppträder klantigt och tondövt, men sådana borgerliga maktövertaganden brukar inte bli långvariga. Men med Reinfeldtregeringarna fick vi klart för oss att moderater också kan vara lika strategiska som socialdemokrater.

En dålig höger är illa för socialdemokraterna, eftersom sossar behöver flåset i nacken för att skärpa sig.

Som goda socialdemokrater bör vi således bedja en stilla bön för att moderaterna återkommer till sin statsbärande ambition.

Stig-Björn Ljunggren är fil dr i statsvetenskap och politisk chefredaktör för Sydöstran (S),