Social housing blir nog inte bättre på svenska
Detta att myndigheter fungerar som tankesmedjor och utarbetar policyförslag som sedan partier, opinionsbildare och andra myndigheter ska förhålla sig till är en mindre god ordning. Tanken är ju att myndigheter ska arbeta på regeringens uppdrag. Om myndigheter blir policyutvecklare öppnas det för aktivism och den demokratiska kopplingen blir svagare.
Myndigheten Boverkets nya rapport Inkluderande bostadsbyggande med statligt stöd är det senaste exemplet på hur myndigheter agerar självständigt. Den är alltså inte resultatet av ett uppdrag från regeringen utan upprättad på eget initiativ. Det är ingen god ordning att eftersträva.
”Den är alltså inte resultatet av ett uppdrag från regeringen utan upprättad på eget initiativ. Det är ingen god ordning att eftersträva.”
Men denna process kan heller inte anföras när det gäller att ta ställning till rapportens slutsatser. De förtjänar analys och diskussion. Boverket har nämligen presenterat en slags svensk modell av det som brukar gå under namnet ”social housing”, vilket är ett samlande begrepp för olika typer av riktade sociala bostadsinsatser. I Boverkets förslag ska kommuner kunna tilldela mark till fastighetsbolag som är subventionerade av staten. En viss andel av lägenheterna ska hyras ut till lägre hyra och de ska fördelas utifrån olika behovsprinciper. Vad som egentligen föreslås är ett system med mer riktade hyressubventioner än de som betalades ut under den rödgröna regeringens tid och som i icke oväsentlig omfattning gick till redan växande kommuner.
”Social housing” har i Sverige varit något av ett skällsord. Utgångspunkten har varit och är att bostadspolitiken liksom hela välfärdspolitiken ska vara generell och omfattas alla. Denna mer kontinentala modell förknippas också med stigmatisering och befästandet av klassklyftor.
Just den invändningen ter sig svagare i dag när gängkriminella äger territoriet i slitna miljonprogramsområden. Och tron på att kontinentens sociala lösningar alltid är sämre än våra luktar välfärdsnationalism.
Det finns andra problem med förslaget. Liberalerna har redan lagt fram ett förslag om ”behovsbostäder” där social omsorg om utsatta är motivet för ett större offentligt engagemang på bostadsmarknaden.
Boverkets förslag riktas emellertid till betydligt bredare grupper som i dag anses ha svårt att få en egen bostad. Till exempel unga som fått sitt första arbete och bor i en växande kommuner.
Från vänster kommer säkert det faktum att fastighetsägarorganisationer har en i grunden positiv inställning till subventionerade hyror ses som ett faktum för att detta egentligen handlar om att införa marknadshyror bakvägen. Subventioneras hyran för vissa, kan hyran höjas för andra, sägs det. Det är ett något illvilligt argument eftersom ett ökad genomslag av marknadsprissättning lär öka den totala mängden bostäder - i vart fall - i större städer.
Grundproblematiken är dock att med subventionerade hyror får vi parallella system på hyresmarknaden. Det blir mindre av marknadslösningar och mer av subventioner och regleringar. Det skapar en rad frågor som inte är utredda. Hur påverkar detta rörligheten på arbetsmarknaden om hyror sätts under nivån för såväl ”marknaden” som dagens bruksvärde? Hur påverkas bostadsbyggandet i övrigt - och allmännyttans ställning - om stora summor statligt kapital flödar in till särlösningar på hyresmarknaden?
I Boverkets utredning diskuteras märkligt nog inte heller de senaste tio årens lärdomar av fusk och brottslighet som dyker upp när välfärdsverksamhet och marknad flyter samman.
Så den generella modellen har sina fördelar. Men politiska tabun och låsningar är sällan nyttiga, vare sig de i bostadspolitiken handlar om marknadshyror eller social housing.
