Slöjupprop väcker frågor

I Stockholm är hatbrotten mot muslimer vanligast, inget fall registrerades i Kalmar län förra året.

Initiativet väckte avsedd uppmärksamhet. Kvinnor med hijab är en utsatt grupp som dessutom ofta om­talas i problematikens termer. ”De är förtryckta, de vill inte arbeta etcetera". De är därmed också extra sårbara för verbala trakasserier och våld. Något är allvarligt fel i Sverige när ett exodus av judar äger rum från Malmö, på grund av en islamistiskt inspirerad antisemitism. Något är fel när kvinnor med huvudduk trakasseras. Något är fel när den statistiskt säkerställda ökningen av hatbrott mot kristna i Sverige aldrig ges utrymme.

Samtidigt är det viktigt att sätta in hatbrotten i ett sammanhang, något som initiativtagarna till uppropet inte alls gör. De talar om ett växande antal ­hatbrott mot muslimer. Det senaste årets uppgång ligger inom den statistiska felmarginalen. Och Brottsförebyggande rådet är i sin senaste undersökning mycket försiktigt med att dra några slutsatser av den långsamt uppåtgående trenden.

Detta inte sagt för att förminska trakasserierna och våldet som drabbar den enskilde. Barometern låter andra skapa opinion för föreställningen att medierna och polisen i symbios överdriver brotten på gator och torg. Själva tycker vi att reaktionerna på hot och våld allmänt sett måste bli än tydligare.

På det hela taget har det tidigare blundats för övergrepp mot minoriteter. Länge omfattade exempelvis Brottsförebyggande rådets statistik över hatbrott mot judar och muslimer inte hot eller trakasserier från andra grupper än ”majoritetsbefolkningen”. En invandrare som trakasserade judar i Malmö räknades inte in i statistiken. Inte heller trakasserierna mot muslimer i Södertälje. Resurserna och prioriteringarna gjordes utifrån felaktiga fakta. Även i dag måste frågan om mörkertal ställas. Hur anmälnings­benägna är kvinnor med hijab som utsatts för rasistiska trakasserier?

Men överdrifter tjänar inte saken, utan leder främst till att förstärka känslan av utanförskap och utsatthet hos svaga grupper.

Initiativtagarnas bild av vad som hände i fredags i Farsta talar om ­polisen som inte kom och om poliser som inte vidtog åtgärder på plats. Så målas återigen – som i Husby­kravallerna – upp en falsk bild av en ordningsmakt som vänder ryggen åt våldsutsatta invandrare och som agerar hårdhänt mot förortens invånare.

Söderortspolisen ger dock en helt annan bild: Bilar skickades till platsen, såväl yttre befäl som ledningsfordon deltog i insatsen. Misshandeln registrerades som hatbrott, material ­skickades till Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, och åtgärder vidtogs. ”Däremot kan jag nu inte säga om bilar skickades omgående eller efter flera samtal”, svarar närpolis­chefen Anders Rissel i telefon.

Medan statsvetare – Universitetet i Göteborg – talar om ett allt tolerantare Sverige skriver huvudduksuppropets avsändare att ”fascismen” tilltar i Sverige. Hur reagerar nyanlända när deras nya hemland beskrivs som rasistiskt och i termer som för tankarna till 1930-talet? Det är en mycket illa vald beskrivning över Sverige. Den är inte ovanlig från grupper som riktar en politisk civilisationskritik mot Sverige, EU och Västvärlden, som ett Västerland präglad av imperialism, kolonialism och därmed också historisk rasism. Utifrån dylika utgångspunkter kommer aldrig Sverige att betraktas som ett inkluderande tolerant land.

För oss får detta vara bisaken, när trakasserierna diskuteras. Engagemanget för utsatta, för allas lika värde och rätt till religions och rörelsefrihet måste vara huvudsaken.