Släck inte Stasiarkivet
Precis som alla andra europeiska länder förde den svenska säkerhetspolisen dokumentation över den östtyska underrättelsetjänsten, Ministeriet för statssäkerhet, mer känd som Stasi.
Anledningen till detta är att Stasi hade en tämligen aktiv verksamhet också i Sverige, bland annat vad gällde spionage mot industri och teknologi, den politiska sfären, skolor och universitet samt givetvis militärt spionage.
Men Stasis kontakter kartlade och informerade också om östtyska flyktingar, vilka med livet som insats flytt från den kommunistiska diktaturen. Övervakningen skulle fortgå oavsett om man bodde i landet eller inte.
Tack vare det öppna Stasiarkivet i Tyskland har tämligen uppseendeväckande avslöjanden kunnat göras, där inte minst den tidigare prästen i Burträsk, tillika teologiprofessorn, Aleksander Radler sticker ut. Enligt Stasis egen dokumentation var han verksam i underrättelsetjänstens tjänst till och med 1989 – det år muren och diktaturen föll. En tråd som sedan Växjö stift föredömligt har gått vidare med och anordnat ett forskningssymposium om Östtysklands underrätelsearbete i Svenska kyrkan.
De svenskar som bevakats av underrättelsetjänsten har också kunnat få se sina filer.
Den svenska säkerhetspolisens arkiv är betydligt mer restriktivt. Vid sidan om Säpos personal är det endast en person som har fått tillgång till handlingarna, nämligen Birgitta Almgren, professor emerita i tyska – dock med ytterst strikta regler och efter ett beslut av regeringsrätten. Almgrens tystnadsplikt om materialet sträcker sig till döden.
Det material hon har tillskansat sig genom arbetet med sina två böcker i ämnet har dock en betydligt kortare livstid. Före årsskiftet ska allt material förstöras, forskningsmaterial som anteckningar. Också Säpo kommer att gallra i sitt arkiv över misstänkta spioner. Det är en illavarslande utveckling med irreversibla konsekvenser.
Det finns visserligen alltid många faktorer att ta i beaktande vad gäller offentliggörande av polisiär dokumentation. Vissa nämnda personer kan vara felaktigt utpekade, material kan ha inkommit från utländska säkerhetstjänster och materialet kan innehålla i övrigt integritetskränkande uppgifter. Sådana faktorer gör att materialet måste behandlas med varsamhet.
Men det är inte tillräckliga argument för att begrava den information som finns.
Den risk som finns att fel personer utpekas måste vägas mot det allmänintresse som finns för svenska folket att få reda på vilka som har arbetet för en utländsk säkerhetstjänst. Detta kan vara personer som befinner sig högt upp i samhällets toppskikt, som politiker eller med andra befattningar. Personer som om denna information fortsätter att vara sekretessbelagd knappast kommer att avslöjas.
Detta handlar inte om någon åsiktsregistrering, utan om personer som har varit verksamma och för egen vinnings skull har arbetat för en av det modernas Europas värsta regimer. Det är med andra ord svårt att se några förmildrande omständigheter som skulle göra att dessa personer skulle ha rätt att ta med sig sin hemlighet i graven.
Mattias Holmström
”Detta handlar inte om någon åsiktsregistrering, utan om personer som har varit verksamma och för egen vinnings skull har arbetat för en av det modernas Europas värsta regimer.”
Mattias Holmström
