Benjamin Dousa: Skolan har att lära av hjärnforskningen
Om drygt en vecka återvänder drygt en miljon barn till skolbänken efter jullovet. Vissa gör det med glädje, andra gör det med oro – men vad som är gemensamt är att alla elever går tillbaka till en skola som är i akut behov av stora förändringar. Av allt som måste åtgärdas är det påtagligt utbredda kvacksalveriet inom pedagogiken sannolikt mest akut. Vad som nu behövs är en politik som sätter forskning av hög kvalitet främst.
I dag vet vi mer än någonsin tidigare om hur den mänskliga hjärnan fungerar. Kognitionsvetare har visat att våra arbetsminnen, i vilket själva inlärningen äger rum, är känsliga och behöver skyddas mot distraktioner. Vi vet även att barn behöver instruktioner, annars överbelastas deras kognitiva kapacitet. Det är därför oroväckande att pedagogiken i den svenska skolan har gått i motsatt riktning under de senaste decennierna.
Katederundervisningen har dessvärre blivit ett bespottat begrepp, trots att det är den enskilt mest effektiva metoden för elevers inlärning. I stället lämnas eleverna i sticket för att själva söka sin egen kunskap med dyra digitala verktyg. Alla förlorar på detta, men värst drabbar flumskolan de svagaste eleverna.
”I takt med att flumpedagogiken har tagit över i de svenska klassrummen har kunskapsresultaten fallit.”
I takt med att flumpedagogiken har tagit över i de svenska klassrummen har kunskapsresultaten fallit. Sedan 1990-talet ser vi dramatiska nedgångar i de internationella kunskapsmätningarna Pisa och Timss – och fallet sker bland såväl låg- som högpresterande elever. Samtidigt söker sig allt färre kompetenta studenter till lärarutbildningarna.
Den borgerliga idégrunden bygger på att skillnader vuxna emellan, exempelvis vad gäller inkomst, kan vara ett rimligt resultat av företagande, utbildning och hårt arbete. Denna idé måste kompletteras med något som är minst lika viktigt: Barn som föds i hem med sämre förutsättningar ska få samma möjligheter i livet. Det är för dem som skola och utbildning spelar en helt avgörande roll. Studier har nämligen funnit att mellan 30 och 40 procent av den sociala rörligheten kan förklaras av ett barns skolgång.
För att påbörja återuppbyggnaden av ett skolväsende i världsklass är det enskilt viktigaste att förändra den nu gällande kunskapssynen i skolan. De postmoderna idéerna om att processen, inte resultatet, är det viktigaste, genomsyrar såväl lärarutbildning som läroplan. Istället borde läroplanen enbart innehålla den kunskap som skolan ska förmedla. Lärarens uppdrag behöver minskas och koncentreras till kunskapsförmedling. Katederundervisning ska bli normen i klassrummet.
Vi måste kunna leva med skillnader människor emellan, så länge den som kämpar kan klättra. Men för att nå dit behövs en förändring av skolpolitiken, där kvacksalveriet ersätts av evidens och hjärnforskning.
