Skogsbruk i harmoni med naturen
Det finns på sina håll en fördom om skogsbrukaren som en rovgirig skogsskövlare, någon som inte bryr sig om naturvärden utan bara jagar profit. I Skogsbarometern, en årlig rapport som bygger på intervjuer med hundratals slumpvist utvalda privata skogsägare, framträder en annan bild:
För en majoritet av skogsägarna är det de mjuka värdena som betyder mest, även om deras betydelse sjunker ju större skogsfastigheten är. Skogen får en mening som inte bara kretsar kring ekonomi: Känslan av att äga skog, rekreation, jakt. Skogen är något man har en relation till, man rör sig i den, tar hand om den – och skördar när tiden bedöms vara inne. Kalla det att leva i harmoni med naturen.
Vilken av de två diametralt olika bilderna av skogsbrukaren man har är knappast utan betydelse när frågan om skogen och äganderätten diskuteras. Under Almedalsveckan 2016 gav den dåvarande rödgröna regeringens skogsutredare, Charlotta Riberdahl, upphov till oro när hon fällde sitt ökända yttrande i vilket hon ifrågasatte det rimliga med ett utbrett privat ägande av skog. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Tiden är nu delvis en annan, med en borgerlig regering vid rodret och en större förståelse för inte bara det principiella värdet av äganderätten utan också den praktiska betydelsen av skogen för den gröna omställningen.
”För en majoritet av skogsägarna är det de mjuka värdena som betyder mest.”
Men skogsägarnas oro i fråga om äganderätten består. Det är den största frågan som svenska skogsägare tror kommer påverka framtida skogsbruk. Att det framförallt är de skogsägare som får sin huvudsakliga inkomst från skogsbruket är inte förvånande; för dem blir det till syvende och sist en fråga om levebrödet.
De rödgröna partierna må nu vara fjärran från Rosenbad, men orosmoln kvarstår – nere på kontinenten. Skog och skogsbruk ser inte likadant ut över hela Europa, och det påverkar förståelsen för de svenska villkoren vilket sen avspeglas när EU-institutionerna tar sig an skogsfrågor. Inte undra på att av de skogsägare som är insatta i EU:s skogspolitik tror förkrossande 81 procent att EU kommer ha ”ganska stor eller mycket stor negativ påverkan på privatskogsbruket”.
Under året har det surrat om att den borgerliga regeringen är på väg att sjösätta en ny skogsutredning, och av allt att döma är tanken att utredaren både ska komma med förslag på hur äganderätten kan stärkas och hur skogspolitiken ska anpassas till EU-politiken. Det återstår förvisso att se hur direktiven faktiskt utformas, men att två av skogsbrukarnas orosfrågor ser ut att hamna högt upp på agendan bäddar åtminstone för hopp.
Äganderätten är inget carte blanche att handskas med naturen hur man vill. Den är förenad med plikter. Men för många skogsägare är det inte bara en fråga om plikt, det handlar också om att vara en god förvaltare av sin skog för att det är rätt och för att man vill det. På samma sätt som skogsbrukare har respekt för sin skog skulle politiken må väl av större förståelse för skogsbrukarna.
