Skatteverket är ingen hallick
I december tog jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) emot betänkandet om ett exitprogram för prostituerade. Utredningen gav en rad tänkvärda förslag för att hjälpa exploaterade kvinnor ut ur människohandel, som lättillgänglig information och kontaktvägar för den som vill lämna, utökad samverkan mellan myndigheter och civilsamhälle, och tydligare rutiner inom bland annat skola och sjukvård för att upptäcka sexuell utsatthet.
En mer svårnavigerad fråga är förslaget att se över beskattningen av de pengar som prostituerade tjänar i samband med sexköp. Frågan har fått politisk uppmärksamhet efter kritik från den frikyrkliga organisationen Talita, som ger viktig hjälp åt kvinnor som vill lämna tillvaron som prostituerade. Beskattningen kan bli en stor ekonomisk börda för personen i fråga.
Och visst blir det skevt om den prostituerade i praktiken åker på en större ekonomisk smäll än sexköparen som får böter. Sedan 2022 har dock sexköpslagen skärpts, med fängelse som påföljd i stället för böter. Intressant nog med stor politisk enighet; även partier som annars brukar vara skeptiska mot höjda straff ställde sig något inkonsekvent bakom reformen.
Förvisso innebär fängelsepresumtionen – att frihetsberövning används som en sista utväg – att det i praktiken fortfarande är böter som blir påföljden, tillsammans med villkorlig dom. Det skulle tänkbart kunna skärpas ytterligare, men bör då också vägas mot Sveriges redan existerande problem med dyra, överfulla fängelser.
Det finns poänger i kritiken men såväl Talita som utredningen hamnar samtidigt snett när man framställer det som att ”staten tjänar pengar på prostitution” som det står utredningen, eller att ”Skatteverket agerar som en hallick” som en av Talitas grundare Josephine Appelqvist formulerar saken.
”Som JO konstaterat är prostitution ett i lagens mening oärligt försörjningssätt.”
Faktum är att inkomst i Sverige kan vara skattepliktig även när den kommer från olaglig verksamhet. Därmed inte sagt att den alltid bör vara det. Men det skulle vara missvisande att exempelvis utmåla det som att staten tjänar pengar på knark för att knarkförsäljare kan tvingas betala skatt på sina inkomster – vilket också förekommer – eller att kalla Skatteverket för knarklangare av samma anledning.
Det är förvisso en väsentlig skillnad på prostitution och narkotikaförsäljning. Men även en langare kan för all del vara tvingad in i verksamheten – tänk till exempel på de barn som hotas till livet av de kriminella gängen ifall de försöker lämna – och även om försäljning av sexuella tjänster inte är kriminaliserat är sexköp det.
Som dåvarande justitieombudsmannen (JO) Hans-Gunnar Axberger konstaterade i ett beslut 2012 är prostitution ”ett i lagens mening oärligt försörjningssätt” som inte kan förekomma utan att brott begås, och därför en ”i huvudsak förbjuden företeelse.” Att skattebefria sådan verksamhet skulle sända tvivelaktiga signaler.
Beslutet i fråga är för övrigt av relevans för dagens debatt om vandel. Den borgerliga regeringen fick ju kritik från de rödgröna för att den i Tidöavtalet nämnde just prostitution som exempel på dålig vandel som ska kunna utgöra grund för utvisning. Det var ett sådant ärende JO då hanterade, och landade i att avvisning på grund av prostitution är förenligt med utlänningslagen. samt att polisen i det aktuella fallet inte kunde kritiseras för att ha avvisat den prostituerade. Av relevans även för det i Kalmar uppmärksammade problemet som hotell har upplevt med närvaron av prostituerade.
Riksdagens opposition har hakat på kritiken mot beskattning. S-kvinnors ordförande Annika Strandhäll fastslår tvärsäkert att skattelagstiftningen måste ändras, och Centerns ledamot i skatteutskottet Helena Vilhelmsson kallar rentav beskattningen för penningtvätt vilket framstår som oseriöst.
Det går att föra en diskussion om huruvida det är rimligt att lägga en sådan belastning på ett offer. Men frågan är mer komplex än vad debatten ger sken av.
