Skärpt försörjningskrav grundläggande i ny migrationspolitik
Vad är ett varaktigt jobb och en varaktig bostad? Fast anställning och förstahandskontrakt, skulle nog de flesta spontant tänka.
Men i migrationslagstiftningen fungerar det inte så. Där går det bra med ett andrahandskontrakt, och det går till och med bra med a-kassa. När hela migrationspolitiken nu är uppe för diskussion i den parlamentariska kommittén bör dessa missar i lagstiftningen åtgärdas.
Regeringen har visserligen lagt upp diskussionen om anhöriginvandring på ett lite annat sätt. Sannolikt är det en eftergift till Miljöpartiet att de folkvalda ska diskutera om Sverige överhuvudtaget ska ha något försörjningskrav när anhöriga vill ansluta sig till en person som redan finns i Sverige.
En liknande eftergift gjordes när dagens tillfälliga lagstiftning förlängdes: under tre månader ska kraven på arbetsinkomst och vettig bostad inte tillämpas.
Men om statsminister Löfvens ambition verkligen är att inte lämna en ohållbar migrationspolitik i arv till sin efterträdare, som han anklagade sin företrädare för att ha gjort, är det snarare skärpningar av försörjningskravet som måste diskuteras. Det gäller både för bostad och för inkomst.
Hur otillräcklig dagens ordning är framgår av en aktuell dom från Migrationsöverdomstolen. Där slår man fast den sökande bör kunna förfoga över bostad och väntas ha en arbetsrelaterad inkomst under ett år från ansökan. En tidsbegränsad anställning kortare än ett år uppvägs av förväntad arbetslöshetsersättning.
Att varaktighet har kommit att definieras just som ett år beror varken på lag eller förarbeten, utan på ett tidigare avgörande i Migrationsöverdomstolen. Där gällde frågan dock ett uppehållstillstånd som varade i just ett år. Att den anhöriga som kom till Sverige skulle garanteras bostad under hela perioden var en rimlig tanke.
Att varaktig bostad och anställning rent allmänt ska uppfattas i ettårsperspektiv är däremot synnerligen problematiskt. Tanken med försörjningskrav är att individen ska ha skaffat en plattform i Sverige, ett fotfäste som gör vidare integration möjlig. Efter att uppehållstillstånd har beviljats görs inga fler prövningar av försörjningskravet.
Den juridiska praxis som har bildats i avsaknad av besked från de folkvalda är ohållbar. Därför framstår flera förändringar som helt nödvändiga:
Begreppet varaktig måste definieras som något längre än ett år, exempelvis tre.
Förstahandskontrakt eller motsvarande ska krävas, eftersom andrahandsuthyrning enligt jordabalken ska ske sex månader i taget.
Och försörjningen ska bestå av arbetsinkomst, inte arbetsrelaterad inkomst som a-kassa.
Även om inget parti har presenterat dessa åtgärder som sina ingångsvärden, finns inget som hindrar att den migrationspolitiska kommittén fördjupar sig i anhöriginvandringens förutsättningar. I den ”långsiktigt hållbara” svenska migrationspolitik som utredningen ska komma fram till borde skärpt försörjningskrav vara en bärande del.
