Skambelägg inte familjer och barn
Familjen är samhällets mest grundläggande sociala enhet, förutan vilken samhället som vi känner det inte skulle kunna existera.
Inte bara är det den gemenskap där barn uppfostras och får en känsla för rätt och fel, lär sig grundläggande sociala egenskaper, och utvecklas till att tids nog också bli självständiga personer – som sedan, oftast, tids nog repeterar proceduren med en egen äkta hälft.
Familjegemenskapen och dess inre relationer med föräldrar, syskon, barn och andra släktförhållanden är också för de flesta en källa till livsmening, syfte, glädje i vardagen, stöd och tröst.
Inte undra på att krafter som vill omstöpa hela samhället, eller som vill bryta ned och utöva makt över individer, så ofta riktar in sig på att erodera familjen. Det gäller små sekter som i Knutby, där familjen underordnades sekten, men också olika socialistiska rörelser där man drömt om att skapa en utopi bland annat genom att krossa familjen.
En hållning som går stick i stäv med de flestas moral och intuition. Familjer kan se olika ut, vilket är en annan sak – och bygger också på tanken att familjen är något gott. Grundläggande är huruvida man ser familjen som sådan – oavsett exakt hur den är utformad – som något i grunden positivt eller negativt.
”Familjen är något gott.”
Debatten om familjens väl eller ve aktualiserades på nytt förra veckan då Aftonbladets kulturskribent Elina Pahnke i en text om ofrivillig barnlöshet (28/7) och surrogatmödraskap i vilken hon med en beklagande ton beskrev hur ”ingen gör upp med familjen på riktigt” och att ”det är nog trots allt enklare att föreställa sig kapitalismens upplösning än familjens.”
Hon talar i samma text om sådant som ”motgiftet mot kärnfamiljen”, som vore det en förgiftning, och efterfrågar en annan existentiell syn på familj och barn – där barnen framställs som en ”gemensam resurs” för kollektivet, till den grad att man som läsare börjar undra om barnen överhuvudtaget ska ses om egna personer med rätt till sina föräldrar och syskon.
En vision där individen är så underkastad kollektivet att familjen inte längre får existera i egen rätt har prövats på sina håll. Under 1900-talet testades metoden på socialistiska kibbutzer i Israel, där barnen till en början uppfostrades helt på ett slags permanenta barnhus. Det behöver väl knappt tilläggas att man till slut övergav sådana omänskliga experiment.
Tyvärr fortlever i en eller annan form olika varianter av ideologiskt motiverad familjefientlighet än idag. Pahnke är inte en isolerad röst. Och det är inte bara från socialistiskt håll anfallen kommer. Även delar av den gröna rörelsen i Sverige visar tecken på familjefientlighet, om än av andra skäl och med andra syften.
Istället för att upplösa familjen som social enhet och underordna barnen det anonyma kollektivet, är det då snarare planeten som blir den överordnade principen – och återigen barnen som underordnas och skambeläggs, och rentav helst inte ska existera. Att frivilligt avstå från att skaffa barn ses som det etiskt rätta att göra som svar på överbefolkning och miljöförstörelse. En åsikt som torgförts även i Sverige, bland annat av författaren Thomas Engström i fredagens Aftonbladet.
Såväl den socialistiska som den gröna varianten av familjekritik är extrem i synen på familjen som ett problem som måste lösas. Familjen är snarare något av det bästa med den mänskliga tillvaron, och grogrunden för ett sunt och tryggt samhälle.
Thomas Hermansson
