Septemberöverenskommelsen

Det råder ingen tvist om det ekonomiska utrymmets storlek mellan partierna. Socialdemokraterna har inte länge någon särställning i väljarkåren som välfärdsparti och i Coronapandemins kölvatten behöver regionerna resurser för att kapa köerna. Mot den bakgrunden leder inte välfärdsanslaget till någon politisk strid.

Denna gång var dock formen för presentationen mer intressant än innehållet i den. På scenen stod statsminister Stefan Löfven (S) och centerledaren Annie Lööf. Det andra regeringspartiet, Miljöpartiet, lyste med sin frånvaro. Liksom Liberalernas Nyamko Sabuni.

Det illustrerade väl stämningen hos Januaripartierna. Liberalerna vill ut ur januarikylan och in i den borgerliga värmen. Ledningen inser att samarbetet håller på att trycka partiet ut ur riksdagen. Januariöverenskommelsen blockerar också eventuella stödröstare att välja liberalt. Och från Miljöpartiet kommer allt fler röksignaler om förändring. Ett språkrör avgår och partiet deklarerar sitt nej till Preemraff i Lysekil redan innan frågan är behandlad i regeringskansliet.

Det var första gången Löfven och Lööf höll en gemensam presskonferens. Centern visar därmed att det inte längre vill uppfattas som något stödparti till ministären utan att partiet i själva verket ska ses en hörnsten i regeringssamarbetet. Och kärnan i samarbetet håller på att förflyttas från regeringspartierna till Socialdemokraterna och Centerpartiet. Det var en slags septemberöverenskommelse som ingicks.

Det gemensamma framträdandet kommer som av en händelse också i närtid efter det att M-ledaren Ulf Kristersson hävdat att Annie Lööf inte ska diktera villkoren för en ny M-ledd regering.

Men det kommer också efter det att Socialdemokraternas och Centerpartiets väljare närmat sig varandra. SOM-institutet visar att var tredje C-väljare nu har Socialdemokraterna som andraval. Det kan ses som märkligt med hänsyn till att Centern många gånger i den ekonomiska politiken och i syn på arbetsrätten ställt sig till höger om Moderaterna.

Ledare följer inte bara opinion utan driver också opinion. För Centern har Januariöverenskommelsen som idé fallit relativt väl ut. De egna väljarna köper idén att partiet är den progressiva kraften som ska stå emot nationalismen. Samtidigt har Centerledningen alltid ett ganska starkt mandat från medlemmarna. Partiet är inte principdrivet som Liberalerna. Ledningen har friare tyglar.

Stefan Löfven ser också möjligheten att cementera ett blocköverskridande samarbete som spräcker de borgerliga partierna för lång tid framöver. De skattesänkningar som så sent i augusti skulle ställas mot välfärd - ett argument som återkommit mot borgerliga partier i åratal - är plötsligt rätta och pragmatiska. Det är maktspel. Det är inte statskonst.

Helomvändningen läggs i dimridåer genom att stora välfärdssatsningar, möjliggjorda av det särskilda ekonomiska läge som råder, också kan genomföras.

Och samtidigt tonar Centern ned sin kritik mot regeringen i frågor som ligger utanför Januariöverenskommelsen. Som när det gäller försvarets budget. Även i frågor om gängkriminaliteten som är en av regeringens verkligt svaga frågor är Centerpartiet påfallande tyst.

Men i modern historia är det i borgerliga regeringar som Centern haft sina politiska framgångar och inte i exempelvis Olof Johanssons samarbete med Göran Persson. Reformer fungerar nämligen bättre när de genomförs av gemensam vilja och inte genom kohandel och parlamentarisk utpressning. Det är så man sår för en politisk skördetid.