Segregationen går att spärra

Men i det tysta har i alla fall en intressant sak skett. Kommunägda Vätterhem i Jönköping har infört en förvärvsinkomstspärr som bygger på principen att minst hälften av de boende i ett område ska gå till jobbet. Ser företaget att förvärvsfrekvensen i ett område är på väg ner under 51 procent, får området ”spärras” och nyuthyrning endast ske till personer som har stadiga förvärvsinkomster eller ålderspension. Den som saknar arbete och söker bostad är välkommen att göra det i andra områden.

På detta sätt har bolaget kunnat erbjuda boende för människor med svag ställning på arbetsmarknaden samtidigt som man minskar risken att vissa områden blir än mer utpräglade låginkomstområden.

Det är en enkel lösning som samtidigt har väsentligt större potential än de prestationsbaserade stimulansbidrag som den borgerliga regeringen satsade flera hundra miljoner på. För dem fick man olika typer av projekt, men att döma av utvärderingen ingen förändring av boendesammansättningen.

Det ska dock kommas ihåg att även 51 procent är en exceptionellt låg nivå, under det gränsvärde som sattes i det så kallade urbana utvecklingsarbetet för riktigt utsatta stadsdelar som Rinkeby, Bergsjön och Araby. På den tiden Folkpartiet tog fram den så kallade Utanförskapets karta definierades utanförskap som att färre än 60 procent av personerna i åldern 20-64 år i ett område förvärvsarbetade.

Som jämförelse kan påminnas om att andelen förvärvsarbetande bland inrikes födda i åldern 20-64 år år 2017 var hela 84,4 procent.

Även om det kan tyckas en aning ingripande att det offentliga genom kommunala bostadsbolag ska styra var individer får bosätta sig och inte, har samhället ett legitimt intresse av att motverka uppkomsten av områden där förvärvsarbete är en minoritetssyssla.

Det är dessutom aktuellt inte enbart för större städer. Enligt senaste välfärdsbokslutet för Kalmar kommun var andelen förvärvsarbetande vuxna i Norrliden 56,7 procent år 2015. När Moderaterna undersökte utanförskapsområden 2016 återfanns stadsdelar i Gislaved, Karlskrona, Kristianstad och Halmstad bland de 30 områden i Sverige där förvärvsfrekvensen är allra lägst, samtliga under 40 procent.

Av någon anledning tycks det finnas ett ointresse i kommuner för att studera förvärvsfrekvens på sådan mikronivå. Allt möjligt annat kan sorteras in under rubriken social hållbarhet, men den alldeles grundläggande frågan om hur många i ett visst område som går till jobbet ignoreras. Inte ens Vätterhem marknadsför sin bostadssociala innovation.

Det är beklagligt, för i slutänden lyfts inte områden av lekplatser eller utegym utan av att fler har ett jobb att gå till.