Sedan när blev Saddam prinsessan på ärten?

Klockan 13.30 i söndags, efter tre timmar framför dataskärmen i kamp med ett knepigt dataspel, ringer jag min chef för att prata om måndagens text i tidningen. ”Jag sitter och tittar på tv. Har du inte hört vad som hänt?”

??

”De har tagit Saddam.”

Nej, man är inte alltid snabb på det. Vi har ingen fast internetuppkoppling hemma så jag fick vänta till fyra på eftermiddagen innan jag kunde få en skymt av det skäggiga anletet. Det blir långa timmar av bläddrande på Text-Tv och lyssnande på de förlängda ekosändningarna. Tillslut - visst är det han, men är det verkligen det ändå? Jo, det syns på ögonen. Men det känns helt obegripligt, ungefär som om de dragit fram Hitler ur den där jordkulan - Hitler och Ceausescu och Stalin och alla de diktatorer i historisk tid som aldrig kunnat ställas inför skranket.

Det sägs att han hade cyanidkapslar i munnen, men det låter nästan som en skröna. Eller så har han haft dem där för att intala sig själv att han kommer bita av dem om det behövs.

Under tisdagen kom rapporter om demonstrationer i Irak till stöd för Saddam, hur obegripligt det än låter. Saddam Hussein hade Josef Stalin som förebild och ville bygga en stalinistisk typ av stat. Det syntes på estetiken i gatubilden och orsakade människor fruktansvärda lidanden. Nu när Stalin-kopian har fallit är det därför också berättigat att associera till psykologiska reaktioner i östeuropa när kommunistdiktaturerna imploderade.

Det finns dock ett par stora skillnader.

Dels var många av östeuropas länder redan naturliga statsbildningar sedan tidigare och hade under många hundra år byggt upp en identitet i sig själva.

Jugoslavien hade det inte – och landet föll samman i blodigt inbördeskrig. Vad det har att säga oss av Iraks framtida utveckling vill vi inte tänka på. Det är därför viktigt att USA:s trupper nu stannar kvar och slutför sitt arbete.

För det andra förefaller det som om oppositionen i Mellanöstern mot infångandet av Saddam är betydligt större än det någonsin var i före detta Warszawapakten - varför kan man resonera kring.

Kanske beror det på närvaron av utländska makter - och helt säkert på att det finns människor i Mellanöstern som sett Saddam Hussein som sin stora idol. Den dragningskraften hade knappast de grå koryfeerna i kommunistdiktaturerna.

Det känns hur som helst bra att de tagit honom, Spader Ess, - och tagit honom levande, dessutom. Det hade inte varit lyckat att leverera en död kropp till irakierna. Det hade varit grogrund för martyrdom och ännu mer hat.

Jag var tveksam till USA:s anfallskrig, och det förefaller nu i efterhand som om det hela var dåligt planerat. Att ha tagit Saddam Hussein levande är därför det bästa som skulle kunna hända. Detta en viktig händelse att ta tillvara, och viktig att genomföra på ett juridiskt korrekt sätt. Och han ska ställas inför rätta inför en domstol som kan överblicka hela hans blodiga regeringsperiod. Förnedrande för Saddam att visas upp på rörliga bilder? Ursäkta, men sedan när blev han prinsessan på ärten?