SD visar sin irrelevans

Nej inte vad gäller deras roll som en del av regeringsunderlaget. Partiet har de mandat som det har. Men när det kommer till sakpolitik och policyutveckling har partiet uppenbarligen inte mycket att komma med. Åtminstone om man ska döma efter de utspel, förslag och testballonger som partiets ledande företrädare bemödar sig om att komma med tid efter annan.

Först var det partiledaren Jimmie Åkesson som ville riva moskéer. Sedan delade partiet inlägg på sociala medier om att förbjuda böneutrop, med ett bisarrt argument om en påstådd rätt till frihet från religiösa uttryck i det offentliga rummet (det är inte utan att man undrar om medborgarna då också inte har rätt till frihet från politiska uttryck i det offentliga rummet).

Och nu är det Richard Jomshof som menar sig vara öppen för att förbjuda den muslimska halvmånen på ett liknande sätt som hakkorset är förbjudet i offentliga sammanhang.

Vad Sverigedemokraternas invandrarväljare tycker om det återstår att se. Frågan väcks också åt vilket håll partiet kommer att utvecklas på sikt. Kommer den avradikalisering som trots allt skett sedan partiets grundande att fortsätta, eller avta?

När regeringens samarbetspartner så tydligt går över gränsen kommer hursomhelst borgerligheten för sin del behöva markera. Om inte Sverigedemokraterna blir motsagda av borgerliga företrädare sänds signalen att detta är acceptabelt – vilket i längden, inom ramen för ett samarbete, riskerar att smitta av sig.

Men jämfört med partiets alla radikalpopulistiska utspel har det desto mindre att säga om seriös politik med betydelse för vanliga människor. Infrastrukturen, sjukvården, eller diskussionen om det finanspolitiska ramverkets överskottsmål.

Knappast någon, ens i partiet självt, kan på allvar förvänta sig att dessa islamfientliga förslag – som inte bara riktar sig mot våldsbejakande islamism utan mot islam som sådant – kommer genomföras och bli verklighet.

Det finns inte heller någon genuin förväntan på att radikalpopulistiska partier ska bidra med någon seriös reformagenda. Partiet har inte heller i någon större bemärkelse format Tidöavtalet.

Kanske är det också därför dess företrädare om och om igen finner sig nödgade att göra denna sorts utspel. Det är ett desperat försök att sticka ut, mer än något annat.

Allt sammantaget demonstrerar hur oskickade Sverigedemokraterna faktiskt är att sitta i regering; fantasierna om att sitta i regering grundar sig endast på partiets storlek, och har föga täckning i någon regeringsduglighet. Det senare kräver politiskt hantverk, idéer, och statskonst. Att ha ansvar och leda är något annat än att stå på läktaren och ha åsikter.

Men det hela visar också hur ogrundad de rödgrönas propaganda varit när man varnat för hur borgerligheten banar väg för ett högerextremt Sverige.