SD fortfarande fast i EU-kritiken

”Varför inte, innan det är för sent, hugga huvudet av det här monstret”, säger Johan Karlsson, ordförande för Sverigedemokraterna i Emmaboda.

Monstret är inte någon omskrivning för någon antidemokratisk ideologi utan i detta fall den Europeiska unionen som debatteras på Sverigedemokraternas landsmöte i dagarna. EU-frågan är en av få egentliga konflikter på landsmötet. När partier växer tunnas konfliktlinjerna vanligen ut. Blåser det motvind i opinionen vidgas istället klyftorna mellan fraktionerna.

Partiet är dessutom i en förändringsprocess med nya företrädare som tagit plats i regeringskansliet. Lägg därtill att S-strategin att utmåla SD som huvudmotståndare är framgångsrik för partiet. Även om mittenväljare och breda borgerliga grupper inte tilltalas av ett stärkt SD hamnar partiet konstant i politikens rampljus. Inget kan vara bättre.

Johan Karlssons ordval är också mindre representativt för SD av idag. Det påminner mer om partiets tidiga historia av nationalism och hårda EU-motstånd.

Men SD:s hållning är att sända dubbla signaler om partiets syn på det europeiska samarbetet. Å ena sidan ska partiet inte verka för något svenskt utträde i dag. Å andra sidan får en av partiets ledande företrädare, EU-parlamentarikern Charlie Weimers, uppgiften att inför ombuden förklara att ett Swexit kommer att krävas krävas om ”omständigheterna förändras”.

Strategin korresponderar väl till SD:s väljares syn på EU. Ungefär lika många är ”för EU” som ”mot EU”. Med olika budskap ska både de väljare som attraheras av en allmänt populistisk kritik mot Brysseleliterna och de som i grunden är för samarbetet, men kritiska mot den linje som den nuvarande kommissionen valt, nås. Förhållningssättet märktes också i debatten under fredagen. I talarstolen överträffade ombuden varandra med att beskriva EU:s alla problem. Få talade dock direkt om utträde.

Det är taktik som på det hela taget sammanfattar SD idag ganska väl. Framgångarna i opinionen beror till stor del på att partiet på en och samma gång fungerar som opposition och som aktivt – väl fungerande – stödparti till regeringen. Genom den olyckliga praxis som S-regeringar infört att stödpartiet får in tjänstemän i regeringskansliet får partiet en slags semi-regeringsställning.

Men detta att hålla dörren öppen för ett utträde ur det europeiska samarbetet vittnar också om hur populism åter kolliderar med ansvarstagande. Med tanke på SD:s starka stöd för ett svenskt Natomedlemskap ter det sig också ologiskt. I grunden handlar både EU och Nato om att i samverkan på europeisk nivå arbeta för att de nationella målen – som trygghet, säkerhet, miljö och ekonomisk tillväxt – ska nås.

I en tid med ett brinnande krig strax öster om Sverige ter sig också talet om ett möjligt framtida utträde som ett säkerhetspolitiskt självmål.

Och invånarna i Småortssverige, som SD säger sig vara talespersoner för, skulle om några lida av att industrier och företag, skulle hamna utanför den inre marknaden. Där är frihandel och export avgörande för jobb och tillväxt.

Det är naturligtvis SD-ledningen medveten om. Man vet också att regeringsmedverkan är omöjlig om partiet förordar ett utträde. Eventuella SD-ministrar kan svårligen representera Sverige i Bryssel och alla beslut fattas också kollektivt i en regering. Därför fungerar utträdessnacket mer som ett sätt att omfamna de väljare som får sig tillsänd en bild där samarbetes alla nuvarande negativa sidor visas – EU:s ohållbara syn på skogsbruk, taxonomin och bisarra regler för renoveringar – men där vinsterna med samarbetet sällan eller aldrig nämns.

Partitaktiskt kanske det fungerar. Men statskonst är det inte. Dit hör istället värnandet av framvuxna samarbeten mellan länder och deltagandet i institutionsbyggandet. Och dit hör också värnandet av principer för landets bästa framför snäva partitaktiska överväganden.