SD behöver städa rent
När nu den andra delen av Kalla faktas wallraffande granskning av Sverigedemokraternas kommunikationsarbete och kanalen Riks släppts tycks partiets ledare Jimmie Åkesson ha landat i slutsatsen att angrepp är bästa försvar.
I ett fem minuters videoklipp på partiets youtube-kanal – vad de lite högtravande kallar för ett tal till nationen – ger Åkesson uttryck för en oförblommerad populism i en sådan koncentration som är ovanlig även för honom själv.
Inte bara försöker han desperat torpedera Kalla faktas granskning. Han irrar också iväg i konspiratoriska resonemang om hur ”det samlade vänsterliberala etablissemanget” och ”klägg” bedriver påverkansoperation mot Sverigedemokraterna inför Europaparlamentsvalet och anklagar ett ”maktsyndikat” för att använda sig av ”sovjetmetoder”. Traditionella medier beskylls för att bedriva ”hämningslös kampanjjournalistik”. Och så vidare.
Såväl detta utfall som det som framkommit i Kalla faktas granskning demonstrerar att Sverigedemokraterna fortsatt är ett parti av radikalt populistisk typ – konfliktsökandet ligger i partiets själva dna.
Denna konfliktorienterade läggning skyr knappt några medel. Ändamålen helgar medlen; man tillåter sig själva använda metoder som man vet anses vara suspekta eftersom man gillar resultaten som kan uppnås. Partiet är ju folkviljans sanna uttydare och kan därför ta sig friheter när man slår mot ”etablissemanget”.
”Det hela påminner om hur radikala socialister förr såg på sig själva.”
Det hela påminner om hur radikala socialister förr såg på sig själva som arbetarklassens självutnämnda företrädare, den politiskt medvetna spjutspetsen som bedrev klasskamp i folkets namn.
I denna tankevärld består politiken inte bara i ideologiska och sakpolitiska duster, det blir närmast en existentiell kamp. Synen på det politiska verket får en helt annan laddning.
Den som noga följde det amerikanska presidentvalet 2016 minns kanske hur stor roll skapandet och delandet av memer – humoristiska bilder och videor – spelade. Inte i de officiella kampanjerna eller i debatter på tv eller i tidningar. Men på internet och sociala medier blev det en viktig faktor i att attrahera yngre generationer. Att Sverigedemokraterna är lockade att använda liknande taktiker är inte förvånande.
Användning av humor är i sig förstås inte något suspekt. Satir och politiska karikatyrer har en lång och stolt tradition. Men Sverigedemokraterna går längre än så när man svartmålar andra partier (inklusive borgerligheten), och dessutom har anställda som med en mångfald av anonyma konton försöker manipulera debatten och skapa en fejkad bild av folklig uppslutning på sociala medier.
Dessa senare punkter var för övrigt inget Åkesson bemötte i sitt videoklipp.
Moderaterna har kallat övriga partier till samtal, och som både försvarsministern och regeringspartiernas partiledare meddelat behöver Sverigedemokraterna agera för att göra upp med kommunikationsavdelningens metoder. Men som Åkessons tirad visar ligger problemet djupare än så. Det är inte bara kommunikationsavdelningen som behöver reformeras, utan så även partiet och dess ledning.
