Sanning är första steget till försoning
Denna månad tilldrog sig något historiskt när den statliga utredningen ”Som om vi aldrig funnits” släpptes. Det är Sveriges första sannings- och försoningskommission, som tar sig an frågan om exkluderingen och assimileringen av de norrländska minoritetsfolken tornedalingar, kväner och lantalaiset.
De huvudsakliga dragen torde inte komma som någon överraskning för den som är bekant med de finskspråkiga minoriteternas öden. Rapporten kartlägger hur de har behandlats historiskt – som tvånget att tala svenska eller rasbiologiska undersökningar – och ger råd för upprättelse och försoning, som kulturfrämjande och språkrevitaliserande åtgärder.
Unikt är det stora utrymme som i positiva ordalag ägnas laestadianismen, en konservativ väckelserörelse i Svenska kyrkan som går tillbaka till prästen och botanikern Lars Levi Laestadius – och som blev stark bland minoritetsfolken.
I den mån gemene man söderut ens känner till laestadianismen (ibland kallad Sveriges största väckelserörelse – den åtnjuter större förståelse i Finland, där laestadianen och centerpartisten Juha Sipilä kunde bli landets statsminister 2015-2019) präglas bilden av fördomar och vaga föreställningar om avvikande seder som att de har stora familjer, inte äger några tv-apparater, eller att man inte super.
Den svartvita bilden av laestadianerna som reaktionära mörkermän får en välkommen nyansering av sanningskommissionen. I rapporten lyfter man förtjänstfullt fram rörelsens betydelse i den historiska kontexten, och visar hur väckelsen värdesatte minoritetsfolkens språk och kultur.
”Laestadianismen blev en frizon där man var fri från stigmatiseringen.”
Den blev en ”kulturell motkraft” till statens och kyrkans assimilering von oben. Om majoriteten såg svenskheten som ”överlägsen och en del av moderniteten” och såg lokala särdrag som ociviliserade så lyfte laestadianerna fram dem som ett kristet ideal. För dem fanns det ingen motsättning mellan att vara kristen och att förbli i sin egen kultur med sitt eget språk – en väldigt luthersk princip. Laestadianismen blev en frizon där man var fri från stigmatiseringen. Den skapade enhet och samhörighet bland minoritetsfolken i Sverige och med deras fränder över nationsgränserna.
Med den förståelsen i bakhuvudet framträder också dagens laestadianers starka gruppkänsla och skepsis mot det moderna samhället i ett annat ljus.
Sanningskommissionens arbete har också högaktuell kyrkopolitisk betydelse. Svenska kyrkan spelade en roll i behandlingen av minoritetsfolken, och relationen till laestadianismen är i dag ansträngd. Utrymmet för deras närvaro i kyrkan har krympt. För tre år sedan skickade representanter för de mer moderata östlaestadianerna en vädjande, uppgiven skrivelse till Svenska kyrkan där de rakt ut frågade ”vill ni fortfarande ha kvar oss” och undrade hur man ska få sitt behov av präster tillgodosett.
Enligt kommissionen bör Svenska kyrkan som ett led i försoningsarbetet synliggöra dessa minoritetsfolks andliga traditioner, öka deras delaktighet i kyrkan, och fördjupa dialogen med den laestadianska fromhetstraditionen. Det fastslås att denna försoningsprocess behöver utgå från minoritetens behov och hitta en balans mellan deras behov ”i de delar som är avgörande för försoning” samt ”kyrkans förmåga att gå minoriteten till mötes i dessa delar” på ett sätt som båda parterna kan acceptera.
Angelägna frågor, men som var helt frånvarande när kyrkomötet samlades tidigare denna vecka.
Det finns en bild av att diskriminerade minoriteter utgörs av förkristna urfolk eller invandrare med annan religion. Att föreställa sig konservativa väckelsekristna som en förfördelad minoritet bryter mot den gängse föreställningen. Något ironiskt är det att det är en statlig utredning som – efter ”skilsmässan” mellan kyrka och stat – kastar ljus över detta, och inte kyrkan själv.
