Samordningsnummer i oordning
Oredan med de så kallade samordningsnumren, ett slags tillfälliga personnummer, skadar tilltron till det offentliga Sverige. Rubriker som ”Hundratals registrerade på samma adress – systemet utnyttjas av kriminella”, ”Inga krav på styrkt identitet för att få samordningsnummer” och ”Spökpersoner utnyttjar svenska systemet” är förödande.
Som alltid när fusk avslöjas uttalar sig regeringen hårt och kategoriskt. ”Vi jobbar med ett snabbspår för att kunna skärpa lagstiftningen i närtid och därutöver en utredning som ser över hela systemet med samordningsnummer”, säger finansminister Magdalena Andersson (S).
Men utredningen som Andersson nämner har ett helt annat uppdrag, nämligen att göra det lättare att få samordningsnummer. I instruktionerna till utredaren noterar regeringen att staten visserligen har ett intresse av att skärpa reglerna, men säger sedan att också individens behov av en användbar identitetsbeteckning måste tillgodoses. Fler ska kunna få samordningsnummer, och samordningsnumren ska gå att använda till fler saker.
Detta är också kärnan i det arbete som bedrivs på finansdepartementet. Istället för att myndigheter ska ansöka om samordningsnummer åt personer som gör anspråk på offentliga tjänster, vill regeringen möjliggöra för vissa enskilda att själva ansöka om samordningsnummer.
Utredningen som ”ska se över hela systemet” ska i själva verket leda till att systemet blir ännu mer omfattande. Fler aktörer ska få behörighet att begära samordningsnummer, fler asylsökande ska tilldelas samordningsnummer. Att enskilda själva ska kunna begära att få numren bedöms som så viktigt att utredningen ska ta ställning till samma fråga som finansdepartementet redan arbetar med och som Skatteverket utredde förra året.
Det finns ingen översyn och det finns ingen skärpning. Den enda konkreta åtstramning som föreslås är att identitetskontrollen ska utformas på ett bättre sätt. Det är dock lätt gjort eftersom kontrollen idag är helt undermålig. Samordningsnummer får tilldelas personer vars identitet inte är styrkt. Denna möjlighet verkar utnyttjas frikostigt. ”För majoriteten av tilldelade samordningsnummer råder en osäkerhet om den enskildes identitet och uppgifterna är därmed inte alltid pålitliga”, skriver regeringen själv.
Inte ens denna insikt har dock skapat något krismedvetande. När finansminister Andersson för ett par veckor sedan fick en fråga om missbruket av samordningsnummer i riksdagen, var svaret att problemen har överdrivits. De felaktiga utbetalningarna från statliga myndigheter till personer med samordningsnummer är små, till exempel. Det ska också ha kommit klagomål från EU som gör att Sverige måste göra systemet med samordningsnummer smidigare för enskilda att använda.
Bakom de hårda uttalandena finns ännu en gång ingenting: inga åtgärder, inget engagemang och ingen insikt om att det inte är ens egna intentioner som räknas utan vilka möjligheter andra kan se i systemen.
Samordningsnummer är ännu ett redskap som den organiserade brottsligheten har sett oanade möjligheter i. ”Falska, stulna, köpta och kapade identiteter har blivit allt viktigare verktyg i brottsupplägg”, skriver myndigheterna om arbetar gemensamt mot organiserad brottslighet. ”Asylsökande, nyanlända personer och utländska med- borgare är särskilt vanligt förekommande i den identitets- relaterade brottsligheten. Organiserad brottslighet har även konstaterats använda samordningsnummer som brottsverktyg.” Den insikten söker man förgäves efter i regeringens ”översyn”.
