Sakpolitisk verkstad viktigare än spel
Styrkemätningen mellan borgerlighetens statsbärande parti Moderaterna och den borgerliga regeringens samarbetspartner Sverigedemokraterna har blivit en av denna mandatperiods långkörare. Så sent som förra veckan muttrades det inom moderata led över att det opinionsmässiga styrkeförhållandet mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna fortsätter ligga på ungefär samma nivåer.
Ett enskilt partis storlek är förvisso inte allt. Har man ambitionen att leda en regering är det lika viktigt att kunna samla en majoritet i riksdagen. Det är inte givet att det största partiet lyckas med den saken.
Men vem som är störst och starkast i djungeln är förstås förenat både med prestige och praktisk betydelse. I förhållande till det politiska samarbetet, i förhållande till oppositionen, och i förhållande till väljarna. Även om en del moderater ibland försökt hålla motivationen uppe med påpekanden om att det inte är ett egenvärde att vara störst, så finns det ändå ett värde i att det är ett borgerligt parti som har ledartröjan i Tidösamarbetet – och i fråga om det spelar ofrånkomligen storleken och stödet i opinionen en roll.
Den senaste opinionsmätningen från Ipsos är således, trots små förändringar, ett glädjebesked. Moderaterna har nu starkare stöd än Sverigedemokraterna. Förvisso samlar oppositionen starkare stöd än Tidöpartierna. Det är måhända en smolk i bägaren som dämpar entusiasmen något, men som påpekades under SOM-institutets årliga seminarium förra veckan så är det egentligen inte särskilt anmärkningsvärt. Så brukar det se ut för regeringspartiers popularitet så här ungefär halvvägs in i en mandatperiod.
Efter en lång startsträcka har regeringen nu också snart två år in på mandatperioden fått igenom flera av sina målsättningar, eller åtminstone satt bollarna i rullning. Det som inte har påbörjats efter en halv mandatperiod kommer ha svårt att genomföras innan nästa, vilket väl kanske också förklarar den högre växel regeringen lagt i på sistone. Propositioner har presenterats och utredningar tillsatts.
”Andelen nöjda väljare ökar, samtidigt sjunker också pessimismen.”
Det ger positiva effekter när man mäter väljarnas bedömning av regeringens insatser: samtidigt som andelen missnöjda har minskat från 53 till 42 procent, så har andelen nöjda ökat från 19 till 30 procent. Samtidigt sjunker också pessimismen.
Det är i långa loppet sakpolitiskt fokus, policyutveckling och lansering av konkreta reformer som belönar sig.
Och trots motgångar som den stundtals turbulenta Natoprocessen eller de återkommande snedstegen från Sverigedemokraterna med efterföljande käbbel så har regeringen hittills egentligen inte upplevt någon riktig regeringskris.
Samtidigt kör oppositionen mer eller mindre på ångor. Om man under mandatperiodens första period kunde nöja sig med att vara emot vad än regeringen tog sig för blir det svårare ju närmre nästa mandatperiod kommer om man förväntas leverera egen politik. Därav Socialdemokraternas försök på sistone att försöka bräcka Tidöpartierna med förslag som att 15-åringar ska kunna dömas till livstids fängelse, eller uttalanden om att invandrare ska vara svenskar i hjärtat.
När regeringen gör det den ska ser det hela ut att rulla på rätt ok. De riksdagspartier som gör sin läxa borde ta fasta på betydelsen av politisk policy framför politisk spel.
