Sakpolitik är viktigare än ålder
Det finns en nidbild av att de som sitter i de folkvaldas församlingar är skaror med gråhåriga hjässor. I kontrast lyfts det då gärna fram ett påstått behov av fler unga ledamöter. Men åtminstone när det kommer till riksdagen är föreställningen om de ålderstignas dominans kraftigt överdriven.
Faktum är att det är väldigt få äldre som sitter i riksdagen. I den nya riksdag som strax tillträder kommer blott tolv av 349 ledamöter att vara över 64 års ålder, och då rör det sig ändå om en fördubbling jämfört med förra mandatperioden. Tre partier – Moderaterna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet – har inga ledamöter i den åldern.
Vad gäller de yngsta riksdagsledamöterna – de under 30 år – krymper skaran för andra valet i rad. Sjutton ledamöter kommer att höra till det unga åldersspannet, där den yngsta – socialdemokraten Aida Birinxhiku från Falkenberg – är 23 år. Den absoluta majoriteten av ledamöter är relativt jämnt fördelade över 30-, 40-, och 50-årsåldrarna.
I sig är detta förhållande inte heller särskilt förvånande. Unga är i allmänhet mer sällan aktiva i folkrörelser, och har mycket annat i livet att stå i med studier, identitetssökande, begynnande karriärer och eventuellt småbarnsliv. Och att många äldre trappar ned sitt politiska engagemang på nationell nivå i anslutning till pensioneringen kan samtidigt gå hand i hand med ett fokus på lokalt engagemang i kommun, kyrka och föreningsliv.
”Nedtrappat politiskt engagemang på nationell nivå kan gå hand i hand med ett fokus på lokalt engagemang i kommun, kyrka och föreningsliv.”
Resonemangen om att den så kallade ”åldersrepresentationen” av både yngre och äldre behöver bli bättre behöver inte helt förkastas – nog lär det väl vara så att de som själva hör till en viss generation också har en större förståelse för dessa medborgares levnadsvillkor – men ska samtidigt inte överdrivas. Partier och riksdagsledamöter kan mycket väl driva en bra politik med relevans för, säg, studenter och pensionärer utan att själv vara en av dem. Det hänger mer på sakpolitik än identitet. Och det är inte som att politiken dras fram ur en hatt, utan den utvecklas i en process där förstås dialogen med de som berörs är av självklar betydelse.
Däremot kan det förstås finnas andra styrkor med blandade åldrar, precis som en styrelse mår bra av att inkludera olika typer av karaktärer samt både män och kvinnor. Dynamiken förändras när det inte är för enformigt, fler perspektiv tillkommer.
En riksdagsledamot som precis har tagit sin universitetsexamen kan ha ett ungdomligt driv och en ihärdig kämpaglöd, medan den riksdagsledamot som hunnit leva några jordvarv är vis av erfarenhet och har hunnit vinna lärdomar som man inte kan läsa sig till. ”Med hög ålder följer vishet, långt liv skänker insikt”, som det står i den goda boken.
