S tål inte meningsmotståndare
Under torsdagen publicerade Dagens Nyheter en intervju med oppositionsledaren Magdalena Andersson (S). Intervjun var tänkt att handla om ryska påverkansoperationer under EU-valet, men kom i stället att handla om moderata twitterkonton och samhällsdebattören tillika youtubern Henrik Jönsson i synnerhet. Hon anklagar Jönsson för att sprida hatpropaganda mot Socialdemokraterna, och frågar sig vem det är som finansierar honom.
Med tanke på att intervjun tog avspark i ryska påverkansoperationer får man nog påstå att insinuationen inte var särskilt subtil.
Att anklaga meningsmotståndare för att vara sabotörer, spioner eller femtekolonnare är ett vanligt tilltag i auktoritära stater. Även om man inte ska överdriva betydelsen av ett misstag, även ett allvarligt sådant, ger det ett hum om Anderssons demokratisyn. Det ger intrycket av att det per automatik borde anses suspekt att opinionsbilda emot Socialdemokraterna, eftersom ingen kan ha legitima skäl att tycka annorlunda än Andersson.
Man bör som sagt inte överdriva en enskild händelse. Men det är inte första gången Magdalena Andersson använder sig av obehaglig retorik. I en av valrörelsens sista debatter mellan henne och Ulf Kristersson kallade hon den dåvarande oppositionens kritik av hennes regerings energipolitik för ett försök att splittra landet: ”Vi måste stå enade mot Putin och inte låta energifrågan splittra oss”. Även den gången verkar motståndet mot Socialdemokraterna alltså handla om rysk påverkan.
”Man bör kunna förvänta sig att landets oppositionsledare klarar av att se skillnad på meningsmotståndare och fientliga aktörer.”
Därtill ska man givetvis komma ihåg tongångarna om Tidösamarbetet och den ”blåbruna smörjan” som direkta hot mot demokratin. Det är demagogiskt.
Med detta i åtanke blir Anderssons spekulationer om Jönssons finansiering lite obehagliga, snarare än bara pinsamma, och då särskilt eftersom att det är grundlöst. Det är ingen hemlighet att Henrik Jönsson har en lång karriär som företagare i bagaget, och att hans kanaler finansieras via tittares donationer.
Det är också anmärkningsvärt att just Jönsson anklagas för att sprida hat. Den som tittat på Jönssons kanal vet att det knappast är en träffande beskrivning. Nog för att han använder ironi och humor i sin kommunikation, men argumentationen är saklig och framförs med hopp om en spänstig debatt. Det måste ändå krävas mer än spetsiga formuleringar för att man rimligen ska kunna kallas hatpropagandist.
Man bör kunna förvänta sig att landets oppositionsledare klarar av att se skillnad på meningsmotståndare och fientliga aktörer, och kan göra en distinktion mellan motargument och hatpropaganda. Det är en rimlig miniminivå för en person som gör anspråk på politisk makt, åtminstone i en demokrati.
Magdalena Andersson bör be om ursäkt till Henrik Jönsson. Utspelet är under all kritik, och ämnet är för viktigt att spelas bort med insinuanta tjuvnyp. Kommer någon ens ihåg att tanken var att prata om Rysslands påverkansoperationer i EU-valet?
