S-myten om bostadskrisen
För några år sedan larmades det om från helt olika håll om behovet av att rusta upp miljonprogrammens bostadsområden. En summa på 1000 kronor miljarder nämndes. Byggbolag och S-politiker som såg väljarpotentialen i löften om renoverade bostäder framstod som eniga. Hyresgästföreningen protesterade inte.
Det var ganska lätt att sälja in föreställningen av ett enormt renoveringsbehov som gick utöver normalt underhåll. Utanförskapsområdena är fyllda av problematik såsom segregation, kriminalitet och arbetslöshet. Det var möjligt att till denna negativa bild av betongförorterna addera att lägenheter och huskroppar också var fuskbyggen. Men miljardprogrammet var skapat av lobbyister som droppade det till röstfiskande politiker. Boverkets siffror visade på ett väsentligt lägre kostnader.
Nu drar åter politisk opposition, stora byggbolag och Hyresgästförening åt samma håll när bilden av en bostadskris håller på att bli en sanning. Socialdemokraterna kräver akuta insatser som investeringsstöd, byggkrediter och ett statligt fastighetsbolag för att få fart på bostadsbyggandet och Boverket har talat om ett behov av 67 000 nya bostäder årligen.
Men råder det någon nationell bostadskris? I Boverkets enkät uppgår antalet kommuner som redovisar underskott på bostadsmarknaden till 148 av 290. Dit hör Kalmar, Mörbylånga, Borgholm och Torsås. I Kronobergs län anger Älmhult, Tingsryd och Ljungby kommuner att det råder överskott på bostäder. I övriga kommuner råder balans.
Då hör det till bilden att det tidigare inte fanns någon objektivt kriterium på bostadsbrist. Kommunerna angav efter eget tycke och smak på om det rådde balans, underskott eller överskott på bostäder. Nu har Boverket angivit kriterier på ”behovsbaserad bostadsbrist” men 172 av landets kommuner använder sig inte av det måttet. Därför är det mycket svårt att jämföra bristsituationen över år och mellan kommuner.
I tidskriften Affärsvärlden (22/2024) vänder sig också flera bankekonomer mot Boverkets beräkningar. Susanne Spector, chef för Makroanalys på Nordea, citeras sägandes att ”Boverkets uppskattningar är höga”. Swedbanks Pernilla Johansson understryker att ”uppskattningen är alldeles för hög”. De hänvisar båda till den demografiska förändringen som pågår med små barnkullar som drastiskt minskar behovet av fler nya bostäder på lång sikt.
Det måste gå att hålla flera frågeställningar i huvudet samtidigt. Att den dysfunktionella hyresregleringen och bostadsköerna i storstäderna hänger samman råder det knappast någon tvekan om.
”Oviljan att planera mark för de småhus med trädgårdar som barnfamiljer vill bo i förstärker också den kraftiga konjunkturnedgången för småländska husfabrikörer och träindustri.”
Oviljan att planera mark för de småhus med trädgårdar som barnfamiljer vill bo i förstärker också den kraftiga konjunkturnedgången för småländska husfabrikörer och träindustri. Villan har tidigare inte varit någon del av bostadspolitiken överhuvudtaget.
Men krisstämpeln är skapad av politiker och industri med gemensamma intressen i frågan som faktiskt inte sammanfaller med det allmänna intresset av en bostadsmarknad i balans.
