Rymning är inte nyckeln till frihet
Efter många om och men vill nu till slut en majoritet i riksdagen göra det straffbart att rymma från fängelser. Efter att Miljöpartiet nyligen bytte position i frågan och därmed skapat en riksdagsmajoritet – i detta fall en konstellation med Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – innebär det att en ändring faktiskt kan komma ifråga.
Frågan är inte ny. Den har debatterats i decennier. Men om Socialdemokraternas tidigare samarbetsparti nu har bytt fot så är en ändring av lagen inte aktuell från regeringspartiets sida. Justitieminister Morgan Johansson (S) menar att det vore symbolpolitik med tanke på hur få som rymmer från svenska fängelser. Men att det är få som rymmer vid en given tidpunkt säger föga om förslaget i fråga är rätt eller fel.
Om antalet som rymmer från svenska fängelser är lågt är dock siffran för dömda som flyr sitt straff betydligt högre. Senast förra året uppmärksammades det hur en som dömts till fängelsestraff kan låta bli att ens infinna sig och hålla sig gömd tills straffet preskriberas.
Det kan låta som ett bisarrt fenomen som bara existerar i teorin, men det rör sig om högst verkligt problem med flera hundra dömda brottslingar som vägrar avtjäna sina straff. Förra året rörde det sig om 700 personer, alltså en ansenlig mängd jämfört med antalet intagna på svenska fängelser – drygt 5 000.
”Om en dömd brottsling sonar sitt brott genom att avtjäna ett straff bör det också finnas vägar till omvändelse och ett hederligt liv.”
Men det råder något av en straffbingo i dagens kriminalpolitiska debatt, ett för snävt fokus specifikt på straffskärpningar. Något som i mycket kan förklaras som en reaktion på tidigare års nedtonande av detsamma. Om fokus nu i för hög grad har hamnat på längre straff skulle det vara välkommet med ett perspektiv som lägger kraft på så att säga innehållet – vad som görs i fängelserna.
På denna punkt har det de senaste åren skett en beklagansvärd utveckling. För några år sedan lades den berömda klosterverksamheten för långtidsdömda i Kumla ned – på grund av platsbrist. Och för ett år sedan lades kriminalvårdens tolvstegsprogram också ned av samma skäl, trots att ungefär sjuttio procent av alla intagna har missbruksproblem.
Den som försöker fly från sitt fängelsestraff – oavsett om den rymmer från ett fängelse eller aldrig börjar avtjäna straffet till att börja med – bör givetvis mötas av konsekvenser. Något annat vore ett hån mot rättvisan och brottsoffren.
Men man får i sammanhanget inte glömma bort kriminalvårdens roll att inte bara inkapacitera brottslingar som det heter – det vill säga förhindra dem att begå nya brott genom frihetsbegränsning – utan också det större målet att försöka reformera dem. Om en dömd brottsling sonar sitt brott genom att avtjäna ett straff bör det också finnas vägar till omvändelse och ett hederligt liv. Fängelse är mer än en bur för brottslingar.