Rulla tillbaka regelbördan
Administration och dokumentation - på detta område är inflation inte något nytt. Statskontoret, denna myndighet med anor, visar i en ny rapport hur riktade statsbidrag samtidigt skapar stora kostnader för kommunerna och att elever och patienter blir förlorare när lärare och läkare ägnar sin arbetstid åt en allt mer svällande administration.
Länge har kommunerna kritiserat att antalet riktade statsbidrag till sektorn hela tiden ökar. Nu har Statskontoret uppskattat kommunernas kostnader för bevakning, ansökning och hantering av de riktade statsbidragen från staten till mellan 560 miljoner kronor och 1,62 miljarder kronor. Ändå synes ingen minskning av de riktade statsbidragen. För kommunsektorn fanns 2021 över 200 riktade statsbidrag och kostnadsersättningar 2021, varav 21 var nya och 44 var väsentligt förändrade. För mindre kommuner blir bidragen mer kostsamma att hantera,
”Den administration som staten skapar genom riktade statsbidrag och detaljstyrning måste minska för att frigöra resurser i kommuner och regioner”, sammanfattar Statskontorets generaldirektör, Kalmarbördiga Annelie Roswall Ljunggren.
Den växande administrativa bördan har länge setts som ett kommunalt problem i relation till staten. Faktum är att Statskontoret faktiskt använder ordet börda för att beskriva problematiken. Riktade statsbidrag får också en dimension av hur kommunerna ska styra sin verksamhet- och det står i strid med hur det kommunala självstyret är tänkt att fungera.
”Men alla kostnader och alla snedvridningar av verksamhet bort från kärnuppdraget påverkar relationen mellan kommun och medborgare”
Men alla kostnader och alla snedvridningar av verksamhet bort från kärnuppdraget påverkar relationen mellan kommun och medborgare. Kostnaderna för administrationen av riktade bidrag bärs av skattebetalarna. Och en svällande administrativ börda minskar också läkarens tid med patienten eller tid med klassen och eleven. Ett krav som stärker rättssäkerheten för en patient kan som Statskontoret skriver samtidigt leda till att en annan patient inte får rätt vård i tid. Nyttan med kraven på dokumentation måste därför ständigt utvärderas.
Här kan det tilläggas att dokumentationsbördan i offentlig sektor inte ska ses som en naturlig ödesbestämd utveckling.
Professionsyrkena som vi kan kalla dem - arbeten med särskilda kunskaper och ofta egen utvecklad yrkesetik - har urholkats på inflytande och självbestämmande. Kommunaliseringen av skolan flyttade makt till politiker och skolsamordnare. En socialdemokratisk ambition i välfärdsbygget var också att minska ämbetsmännens makt.
Kontrollapparaten fick också en boost när företagsekonomiska styrningsmodeller fördes in i den offentliga sektorn. Anställda betraktades med misstänksamhet. De sågs som värnare av egna intressen, av anställningar och makt, och därmed tonades särskilda kunskaper och den yrkesetik som vanligen är förenat med arbetet, ned. Bristen på tillit kompenserades med kontroll och dokumentation. Och kontroller tenderar att bli svårförutsebara. Det skapar osäkerhet och kväver lätt engagemang.
Det är detta vi ser frukterna av i dag. Vi har fler läkare än någonsin - ändå brister tillgängligheten. Och lärarna ska fylla i blanketter istället för att skriva på ”svarta tavlan”. Den som är intresserad av kvalitet i välfärden och inte bara kvantitet i har helt klart mycket att hämta i Statskontorets undersökning.
