Annons

Rödgröna vill inte samtala med Israel

För en tid sedan träffade jag Israels ambassadör Isaac Bachman på en tillställning. Över en bit mat samtalade vi om den svenska mediebilden av Israel och konstaterade att landet nästan aldrig nämns i någon annan rapportering än den om konflikterna i Mellanöstern.
Ledare • Publicerad 17 juni 2014

För vem har läst eller hört om israelisk vattenreningsforskning som håller på att ta fram en metod för att rensa bort skadliga rester av spill från olivpressar, något som är ett problem runt hela Medelhavet och som antagligen kommer att revolutionera miljövården? Eller hjälpmedel för blinda och synskadade som består av en minimal digitalkamera och en högtalare med ljudvågor som går rakt in i hjärnan, och på så sätt låter kameran kommunicera det den ser direkt till bäraren?

Det Isaac Bachman förvånades över var att de två svenska politiska partier som har den hårdaste kritiken mot Israel inte vill föra dialog med honom. Det borde ju rimligen förhålla sig på motsatt sätt: att de skarpaste kritikerna sökte kontakt, svar och meningsutbyte. Men icke.

Annons

Miljöpartiet är det tydligen inte ens någon idé att försöka nå fram till. De israeliska diplomaterna i Sverige har i princip gett upp hoppet om den saken. Hur länge som helst hade man dock sökt att nå fram via de kanaler som står till buds, utan resultat. Med ett undantag: tydligen träffades Bachman och Gustav Fridolin i Almedalen en gång. I trettio sekunder. Så lång tid tog det för dem att hälsa på varandra och Fridolin att, enligt uppgift, gå därifrån.

Något bättre hade det gått med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt. Efter en intensiv uppvaktning från israelernas sida, propåer som inte besvarades eller kom tillbaka med olika varianter av ointresserade men inte ovänliga ”tack, men nej tack”, fick man till ett möte med honom. Det blev femton minuter på ett café. Trevligt, men kanske inte vad man hade väntat sig av en stark kritiker. När han fick chansen, menar jag. Om de åtminstone kunde ställa mig till svars i en dialog, som Bachman uttryckte det.

Och det ligger ju onekligen något i det. Om man ser Israel som halva problemet och den andra sidan som halva problemet, finns det ju skäl att ta reda på vad båda halvorna har att säga, i synnerhet om man till fullo sympatiserar med den andra parten. Då kan ju inte argument eller insyn i andra synsätt vara något farligt att konfronteras med. Om man ser Israel som hela problemet finns det väl ännu större anledning att gå i verbal närkamp och ta varje tillfälle att mötas och försöka påverka.

Så det kan alltså inte vara där skon klämmer, utan man vill helt enkelt inte. Till den oviljan kan det finnas många skäl. Ett är väl att man inte vill bli störd i sin aktivistiska världsbild. Ett annat att man är övertygad om sin egen förträfflighet vad gäller att avgöra vad som är rätt och fel. Ganska vanliga mänskliga svagheter alltså. Men räcker det som förklaring? Eller har vi här att göra med en beröringsskräck som är precis så obehaglig som sådan är?

Det är problematiskt att vi har två folkvalda partier i den svenska riksdagen som undviker - eller vägrar - ha samtal med diplomatiska representanter från ett annat demokratiskt land, men samtidigt riktar hård kritik mot det landets politik. Den ekvationen går inte ihop.

Vi skulle väl i alla fall kunna vara överens om att vi inte är överens, konkluderade Isaac Bachman. I landet lagom och konsensus, där vi ser oss som världsmästare på att lösa andras konflikter? Det blir nog inte så lätt.

ANNIKA BORG

Teologie doktor, skribent och präst

Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons