Robin Hood är i alla kommunernas tjänst
Debatten om den kommunala skatteutjämningen, inte sällan omnämnd som Robin Hood-systemet, är lika gammal som skatteutjämningen. Det första (?) ”systemet” infördes redan 1909 berättar statsvetaren Erik Wångmar i den aktuella boken Lågskattekommunerna. Då fick skogsrika Norrlandskommuner en särskild intäkt på det virke som avverkades i kommunen. Svagare socknar fick dock redan före den stora kommunreformen 1863 särskilda statsbidrag för delar av folkskolans lärarlöner.
Nu är det dags igen. Medan en statlig utredning bereder denna komplexa fråga går oppositionsborgarrådet i Stockholm, Christofer Fjellner (M) ut och kräver ett stopp för ökande inbetalningar från huvudstadens sida.
Det görs i en ny och bättre ton. Tidigare har M-kritiker av kommunala skattesystemet kritiserat utbetalningar till ”ishallar i Norrland”, som om det skulle vara problemet. På det hela taget finns en ny anda i Stockholms-M. Nya oppositionsrådet i regionen Kristoffer Tamsons talar eftertänksamt om att alla privatiseringar av vården inte varit lyckosamma och Fjellner understryker glesbygdskommuners behov av resurstillskott.
Ja, när Danderyd har en skattekraft som förklaras med talet 191, Stockholm har en skattekraft på 131 medan Högsby har en skattekraft 75 och Kalmar 93 ter sig någon form av omfördelning som rimlig. De hårdaste kritikerna av omfördelningssystemet tycks ju för övrigt inte vara medvetna om de höga kommunalskatterna i inlandskommunerna. Och den som mött hela kadern av kommunala näringslivschefer köper inte argumentet att kommunsektorn som sådan ignorerar frågor om tillväxt och företagande, utan att för den skulle ignorera att det finns kommuner som inte arbetar för något varmare företagarklimat.
Kritiken riktas nu istället mot s-styrda Malmö och Göteborg som är mottagare av Stockholmarnas pengar. Malmö får en fjärdedel av sina intäkter från utjämningssystemet, vilket innebär nästan 19 000 kronor per Malmöbo.
”Malmö får en fjärdedel av sina intäkter från utjämningssystemet, vilket innebär nästan 19 000 kronor per Malmöbo.”
Nu spelar visserligen kommungränser in. Höginkomsttagare som arbetar i Malmö bor inte sällan i kommuner som Vellinge och Staffanstorp. Högre tjänstemän på Göteborgs framgångsrika industrier bor i Kungsbacka. Skatteintäkterna går inte till storstadskommunerna.
Och ska sanningen fram så sker också en betydande utjämning inom Stockholms län. Botkyrka får mer totalt sett per invånare än lilla Kalix. Södertälje mer än Sunne.
Men något viktigt med Fjellners inlägg är påminnelsen om att frågan inte är så enkel som att ”storstäder” omfördelar till glesbygdskommuner. Och något annat att påminna om är att alternativet till omfördelning är att staten tar över kommunal verksamhet. Till priset av minskad kommunal självstyrelse.
