Riskabelt med uppdelad datalagring
I slutet av maj överlämnades efter ungefär två års arbete utredningen om datalagring och åtkomst till elektronisk information till regeringen, som bland annat föreslår att chattappar får en lagringsskyldighet på liknande sätt som teleoperatörer. En utredning som hittills inte fått särskilt mycket uppmärksamhet, trots att den berör två ständigt aktuella och hett omdebatterade ämnen: integritet samt kampen mot terrorism och grov brottslighet.
Bakgrunden till utredningen är ny praxis från EU-domstolen, vilket redan föranlett ändrade regler om datalagring i flera andra medlemsländer. Nuvarande regler bedöms kort sagt vara för omfattande i det att lagringen berör ”alla eller nästan alla personer som ingår i befolkningen”.
I stället föreslår utredningen att det införs olika kategorier av lagring. Dels en fortsatt omfattande nationell säkerhetslagring riktad mot allvarliga statshotande brott som terrorism, som Säkerhetspolisen får besluta om. Sedan två mer begränsade former av lagring för att bekämpa grov brottslighet: ”geografiskt riktad” samt ”utökad riktad” lagring.
Den geografiskt riktade lagringen föreslås ske i kommuner där det redan finns större risk för grov brottslighet, baserat på statistik över anmälda brott. Listan över kommuner ska uppdateras årligen av Post- och telestyrelsen. Den utökade riktade lagringen ska i stället, som ett komplement, utgå från exempelvis skyddsvärda platser eller individer som har dömts för grova brott och beslutas av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Tullverket.
”Det ter sig inte som långsökt att gängen kan försöka lägga om sin verksamhet till kommuner där datalagringen inte är tillåten.”
Ambitionen att grunda kategorierna på objektiva kriterier är rimlig, och viljan att av integritetsskäl införa någon form av differentiering förståelig. Men med det sagt finns det risker med förslagen. Det ter sig inte som långsökt att gängen kan försöka lägga om sin verksamhet till kommuner där datalagringen inte är tillåten.
Och utredningen själv slår fast att man egentligen delar tidigare bedömningar om att införandet av riktad lagring i Sverige varken är ändamålsenligt, proportionerligt eller lämpligt – bland annat eftersom det inte går att på förhand avgöra var framtida brott kommer begås.
Dessutom riskerar det innebära att möjligheten att bekämpa grov brottslighet skiljer sig beroende på var i landet man bor. Enligt utredningens beräkningar skulle bara 132 av landets 290 kommuner beröras av den geografiskt riktade lagringen.
I Kalmar län skulle reglerna innebära att datalagringen får användas i Kalmar kommun och flertalet av inlandskommunerna, men inte i resten av kustkommunerna eller på Öland.
Det vore rimligt att få på plats en ordning med målsättningen att den ska vara både proportionerlig och effektiv, och det kan finnas skäl att vara vaksam mot överanvändning av datalagring. Men om de nya reglerna leder till att det brottsbekämpande arbetet försvåras eller ger gängen motiv att helt enkelt söka sig till andra kommuner – och därmed sprida brottsligheten – så torde det sätta käppar i hjulet för det paradigmskifte i kriminalpolitiken som regeringen utlovat.
