Risk för stor anhopning av nytt familjesilver

Erfarenheterna av att arbeta på det viset är emellertid blandade. Statligt ägande av företag i krisbranscher var en vanlig lösning på 1970-talet. Att staten tog över varven är väl känt men även exempelvis Södra skogsägarna hamnade i statlig ägo.

Men lönsamheten blev inte större av ägarbytet och riksdagen tvingades under en rad år skjuta till pengar till driften via statsbudgeten. För att få lönsamhet i bolagen ägnade man stora delar av 1980-talet åt att säga upp människor. Mellan 1979 och 1987 försvann 50 000 jobb i den statliga företagssektorn. Statligt ägande innebar med andra ord att nedskärningar fördröjdes, inte att de uteblev.

Intressant är också frågan om när staten ska lämna ägandet igen. ”Skattebetalarna är med och tar en risk och ska också ha möjlighet att vara med på uppgången, när det vänder, och kunna få tillbaka en del av pengarna”, säger finansministern.

När Carnegie Investment Bank förstatligades under finanskrisen varade det statliga ägandet bara i några månader. Men ju längre uppgången varar desto starkare kan skälen upplevas att behålla ägandet. Lönsamma företag i statlig ägo har ofta kallats familjesilvret.

I den krishantering som nu pågår är allt tänkbart och inget uteslutet, så även på ekonomins område. Men någon tanke bör ändå ägnas åt långsiktiga konsekvenser. När staten sålde sina sista aktier i Nordea 2013, en rest från förstatligandet av Nordbanken under 90-talskrisen, väckte det fortfarande kritik från oppositionen som menade att aktierna ”såldes ut”.

Ett förstatligande av företag som skulle ske nu kommer med all sannolikhet att ta motsvarande tid att göra upp med sedan.