Remiss på kredit

Det kan översättas till en större förändring av spelet i miljö- och omställningsarbetet. På presskonferensen meddelades en rad åtgärder som kommer att rymmas i budgeten, som järnvägssatsningar och nödvändiga pengar till att öka underhållet av naturreservat. Länge har staten inrättat nya reservat medan redan inrättade inte har underhållits.

Men ”gamechangern” är de gröna kreditgarantier som för en treårs period ska uppgå till sammantaget 50 miljarder kronor. Det ska underlätta för företag att finansiera ”gröna” investeringar när bankerna inte är beredda att stå för risken.

Mycket är dock oklart om en så bärande del i klimatpolitiken. Finansmarknadsminister Per Bolund har tidigare omtalat behovet av gröna kreditgarantier till branscher som biodrivmedel, batterier och vindkraft. När det gäller kärnkraftens finansiering brukar för övrigt den gröna rörelsen hävda att energislaget inte bär sig på marknaden och därför saknar framtid. Andra energislag ska däremot subventioneras.

Någon skiss på hur denna nya industripolitik ska utformas saknas emellertid. Vanligen brukar omfattande inslag i regeringens proposition vara resultatet av ett statligt utredningsförfarande som sedan har remissbehandlats. Vilka är problemen? Som vilka företag och branscher har i dag med nuvarande ränteläge svårt att erhålla krediter. Och hur ska de statliga garantierna utformas? Det är ju fråga om en större förändring av den svenska industripolitiken som ger staten en ny och mer aktiv roll. Var finns kompetensen och erfarenheten inom statens ramar för att driva denna typ av verksamhet?

Men hela den vanliga utredningsvägen saknas. Inga direktiv. Ingen utredning. Inga remisser. När klimatpolitiska målsättningar ska nås väger annars tung praxis lätt. Därför finns det inga uppskattningar på behov eller efterfrågan. Ingen vet vad de statliga myndigheterna med expertkunskaper på området anser utom då Klimatpolitiska rådet som ställt sig positivt. Hur påverkar det konkurrensförhållanden? Finns det risker med politisk styrning av näringslivet? Det är frågor som rimligen borde ha besvarats.

Om detta vet vi alltså i stort sett ingenting. Det vi kan konstatera är däremot att både pandemin och klimatkrisen används för att rättfärdiga ett större statligt engagemang i näringslivet där offentligt kapital ska underlätta stora investeringar som inte bär sig på marknaden.

Kanske finns det anledning att ställa sig positiv till kreditgarantierna. Marknaden är inte perfekt och i omställningen kan mycket väl staten fungera som en pådrivare. I paketet finns också ett tillväxtperspektiv. Ja en strävan efter industriell utveckling istället för industriell avveckling. Det är i sig positivt.

Om fördelarna nu är så uppenbara borde det inte finnas någon som helst anledning att inte låta genomlysa frågan i vanlig ordning. Eller är det rentav så att de gröna initiativtagarna inte är intresserade av något kunskapsbaserat underlag? Det är emellertid skattebetalarna. Och även i klimatets intresse ligger att beslut fattas på gedigen grund.