Regleringsbrev för Sveriges föräldrar

Det kan inte ha varit helt lätt att rekrytera en ny generaldirektör. Begler fick inte gå för att hon gjorde fel utan för att hon agerade i enlighet med regeringens egna instruktioner. Det politiska priset blev till slut för högt för regeringen som försökt få ner sjukskrivningarna bakvägen, via en strängare regeltillämpning av myndigheten.

Nils Öberg får emellertid ett något enklare uppdrag. Det niodagars mål för sjukskrivningar som den rödgröna regeringen inrättade ersätts med en diffusare och mer mångtydig formulering. Nu heter det att sjukfrånvaron ska vara ”långsiktigt stabil och låg”. Det är upp till myndigheten att självständigt tolka de ordens innebörd.

Niodagarsmålet hade sitt ursprung i den stora parlamentariska socialförsäkringsutredningen och i en oberoende rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Tanken hos ESO var att riksdagen skulle fatta ett beslut om vad som är en rimlig nivå för sjukfrånvaron som sedan Försäkringskassan skulle administrera. Ett mål kan tyckas märkligt och styrande som om det inte tar hänsyn till enskilda patienter. Men problemet med ohälsotalen i Sverige är att de varierat kraftigt oberoende av hälsotillståndet.

Nu avfärdas denna målstyrning. Tidigare har regeringen avskaffat den bortre parentesen i sjukförsäkringen. Man gör sig av med etablerade verktyg utan att ta fram nya vid sidan av ord samverkan mellan myndigheter.

Ministern motiverar förändringen med att sjukskrivningarna inte längre ökar. Kostnaderna för sjukpenning ligger på cirka 33 miljarder kronor per år för staten. Men stabiliseringen av utgifterna utgör ingen anledning för att andas ut. Varför ökningen har avstannat är oklart, men en möjlig orsak är den historiska högkonjunkturen. När ekonomin vänder står regeringen utan instrument att agera.

Om regeringen tonar ned de styrande ambitionerna när det gäller sjukförsäkringen skruvar man åter upp uppdraget till Försäkringskassan i fråga om uttaget av föräldraförsäkringen. Det säger också något om de politiska ambitionerna.

I sak var det inte oväntat. Annika Strandhäll för åter in formuleringar i regleringsbrevet om ”jämställt uttag” som saknades i övergångsregeringens instruktion till myndigheten.

När det gäller sjukförsäkringen betonar Strandhäll att förtroendet för systemet behöver höjas. Då finns det skäl att betona att Försäkringskassans tidigare förtroendemaximering ledde till en lägre andel avslag. Medborgarna är inga kunder och myndigheten har inga skäl till att söka vinna nöjd-kund index. Förtroendelinjen var på den punkten ett resultat av marknadstänkande som är oförenligt med den goda förvaltningen.

Om förtroende för statliga institutioner eftersträvas är det si och så med statens förtroende för medborgarna.

Föräldrar anses uppenbarligen fatta felaktiga beslut i en sådan hög utsträckning att statlig riktad information anses vara befogad. Om regeringen givit upp tanken att minska sjukskrivningar via myndighetens regeltillämpning så får samma myndighetsstyrande strategi en renässans när det gäller att påverka landets föräldrar att fatta ”rätt” beslut.

Regleringsbrev ska skrivas till myndigheter. Inte till föräldrar.