Regionen är inget skyltfönster

Till strategin hör att kritisera M-ledda regioner för deras prioriteringar, något som strider mot politisk praxis. Regionerna ska inte lägga sig i varandras angelägenheter, vilket framgår av kommunallagen.

Ledningen strävar också att vara drivande med reformer. I våras presenterade Socialdemokraterna löftet att avgiftsbefria vården för alla som fyllt 65 år. Det medicinska perspektivet är frånvarande. Om avskaffade avgifter för denna grupp ska vara medicinskt motiverade är förutsättningen att tillgängligheten brister. Inget talar för det. Regionen brukar ju tvärtom understryka den goda tillgängligheten till sjukvården.

Som fördelningspolitisk åtgärd är den ineffektiv eftersom personer med god ekonomi också omfattas av förändringen. Bättre då att satsa pengarna direkt på sjukvården som denna grupp har ett extra stort behov av.

På tisdagen presenterades nästa stora vallöfte. Efter att ha sagt nej till förslag från Moderaterna och Kristdemokraterna om särskilda lönesatsningar på specialistkompetens - senast från Chatrine Pålsson - Ahlgren (KD) och Carl Dahlin (M) i november förra året – vill Socialdemokraterna fördela 100 miljoner kronor i en särskild lönesatsning på regionens anställda under fyra år, utöver kollektivavtalen.

Från ett arbetsgivarperspektiv brukar lönerevisioner utformas för att premiera bland annat utbildning, kompetens och utveckling. Så stimuleras utbildning och ansvar. Så gagnas verksamhetens mål.

Det socialdemokratiska svaret är ett annat. Kriterierna är begränsade till att trogna medarbetare ska belönas och det ska löna sig att arbeta mer på obekväma arbetstider. Därmed öppnas det för en mer jämn fördelning av anslaget som om det blev lika för alla skulle ge ungefär 300 kronor per anställd och månad.

Få personalkategorier i vården är överbetalda. Men lönesatsningen framstår som mer politiskt utformad, symptomatiskt nog presenterad i en valrörelse, än som ett verktyg för arbetsgivaren att styra över verksamheten utifrån hälso- och sjukvårdsmål. Den har en kollektiv karaktär och lämnar inte mycket utrymme åt individuella satsningar. Med S-kriterierna blir det svårare för verksamhetschefer att prioritera exempelvis svårrekryterade specialistsjuksköterskor. I kommande lokala avtalsförhandlingar har därmed Kommunal en fördel gentemot Vårdförbundet. Med tanke på att ett av regionens stora bekymmer är just den svårrekryterade specialistpersonalen träffar därför förslaget bredvid målet. Om det är att sätta hälso- och sjukvården främst.

Det är möjligen klassisk socialdemokratisk politik som bedrivs. Men dessa fall gör inte regionen till något skyltfönster i Vårdsverige i varje fall.