Regeringen trotsar M-linjen om länsstyrelserna

Vanligen brukar regeringen utse en landshövding som saknar direkt koppling till länet i fråga. Det finns en rad undantag, men den principen brukar man annars följa.

I Stockholms län har landshövdingen inte en lika central funktion som i många mindre län. Regionen och de stora kommunernas företrädare är de stora maktspelarna. I ett län som Kalmar får landshövdingen en annan mer synlig roll genom de båda uppdragen som regeringens företrädare i länet och som länets företrädare gentemot regeringen. I Stockholms län spelar för många andra länsstyrelser centrala frågor som exempelvis lantbruk och skog också en mindre roll.

Den tidigare M-ledaren Anna Kinberg Batra uppfyller väl kriterierna för landshövdingeposten i huvudstadens län. Det är bara fånigt när tunga politiska meriter från riksdagsarbete och i partiernas topp förminskas.

Länsstyrelsernas arbete och uppgifter behöver ses över. Sedan det regionala utvecklingsarbetet flyttats över till regionerna är det i stort sett bara landshövding och länsråd som har utvecklingsfrågor på sina bord. Övriga tjänstepersoner arbetar med bevarandefrågor. Därmed har det regionala statliga förvaltningen allt mer uppfattats som en bromskloss. Denna syn har förstärks av en internationell debatt där kritik riktats mot statliga myndigheter som varande aktivistiska eller befolkade av vänsterliberaler. Nog för att biologer har en naturlig arbetsplats på Länsstyrelsen medan jägmästarna flyttat ut. Och visst finns det skäl att även på länsstyrelserna diskutera ämbetsmannaanda och moral i en tid när identiteter och karriärer skiftar. Det är väl något som borde engagerat statsförvaltningens parti.

Men kritiken mot myndigheten har många gånger skenat i väg i populism.

Där trampade också Moderaterna rejält fel när partiets senaste stämma fattade beslut om att Länsstyrelserna skulle avvecklas. Lite jobbigt var beslutet för partiets ledning eftersom arbetet med att ge länsstyrelserna mer ansvar när det gäller beredskapsfrågorna och totalförsvaret just hade initierats.

Och baksidan med att avskaffa en statlig myndighet är att beslut flyttas till någon annan. Om kommunerna ska ta över uppgifter som tjänstemän i dag beslutar innebär det att avgöranden flyttas från opolitiska tjänstemän till politiskt valda ledamöter i nämnder.

En gigantisk politisering alltså skulle ha blivit följden. Det missade man på m-stämman. Men tack och lov har det beslutet fallit i glömskans träsk.