Regeringen tar tag mot korruptionen
Organisationen Transparency International släpper årligen sitt korruptionsindex över världens länder. Sverige hamnar i år på sjätte plats, och är därmed näst sämst av alla nordiska länder. Även om det fortfarande är en hög placering, och tappet inte ska överdrivas, så är utvecklingen negativ. Bara Polen, Malta, Ungern och Cypern har haft ett starkare fall bland EU-länderna.
Ulrik Åshuvud, organisationens svenske generalsekreterare, pekar ut upphandling i regional och kommunal sektor som ett av landets största riskområden. Man nämner också gängkriminalitetens påverkan och infiltration av viktiga samhällsfunktioner (Europaportalen, 30/1).
”I stället för att råna banker rånar man nu socialförsäkringen, som en av företrädarna uttryckte det.”
Dessa sårbarheter är väl belagda vid detta lag. Konkurrensverket har tidigare varnat för att just den offentliga upphandlingen är särskilt utsatt för bedrägerier och korruption, både från skojare och från mer organiserad brottslighet. Även Ekobrottsmyndigheten har utfärdat liknande varningar. 2021 släppte myndigheten, i samarbete med elva andra myndigheter, en lägesrapport där man noterar att det blir vanligare för kriminella element att starta företag i välfärdssektorn i syfte att lura till sig skattepengar.
I stället för att råna banker rånar man nu socialförsäkringen, som en av företrädarna uttryckte det.
Det är mot denna bakgrund som regeringens nytillsatta utredning slutar verka perifer och blir viktig. Storskalig korruption associeras ofta fortfarande med Östeuropa och tredje världen, och även om problemen fortfarande många gånger är värre där blir problemet alltmer påtagligt även på hemmaplan. Utredaren har fått i uppdrag att se över den straffrättsliga lagstiftningen på området och att lämna förslag på hur lagen kan moderniseras och skärpas, med hänsyn till EU:s nya direktiv om korruptionsbekämpning.
Utredningen liknar på vissa håll en annan utredning om korruption som sjösattes av den tidigare regeringen, men som lades ner. Den kanske mest avgörande skillnaden rör frågan om tjänstemannaansvar som förts in i den nya utredningen. Det har länge varit något av en moderat hjärtefråga. Det är också en av punkterna i Tidöavtalet. Det är klokt, för i ljuset av de försök till påverkan och infiltration som offentligheten sett under senare år är det tydligt att också det offentliga ansvarsutkrävandet behöver uppdateras.
Det är för tidigt för att sia om huruvida denna utredning kommer vända utvecklingen. Men positivt är att frågan lyfts innan problemet hunnit bli alldeles för allvarligt.
