Regeringen omkörd av den gröna omställningen
Hastigheten i den pågående klimatomställningen går att utläsa i en ny rapport från Riksrevisionen.
Kortfattat vittnar den om att skatteintäkterna från energi- och miljöskatter faller när fler väljer att köra elbil och när biodrivmedel blandas i vanliga bensin. ”Problemet” är emellertid det att regeringen i sina skattekalkyler gjort en betydligt dystrare prognos. Från finansdepartementet räknar man i framtidsutsikterna med betydligt högre intäkter från bland annat transportsektorn. Det handlar om uppemot 25 miljarder kronor per år på lång sikt. Att långsiktiga beräkningar kan vara lika osäkra som spåkvinnans kristallkula, ifrågasätter få. Men Riksrevisionen visar att regeringens beräkningar över skatteintäkterna är överdrivna redan från och med år 2024.
Klimatomställningen går alltså betydligt snabbare än vad regeringen bedömer.
Det hörs på gatorna där tysta elbilar blir ett allt vanligare inslag. Det märks i den offentliga debatten där Volvo Cars vd, Håkan Samuelsson, förordar ett förbud för bensin- och dieselbilar framför statliga subventioner för att skynda på övergången till mer eldrift. Nu är det plötsligt industriledare som ställer krav på politiker – och inte tvärtom. Och från industrin ropas det inte på subventioner utan på att staten lever upp till sin del av det ömsesidiga kontraktet. Oron växer både för att utbyggnaden av ett nät för laddstolpar går för långsamt, men också för att industrin inte får sitt elbehov tillgodosett när elbrist blivit ett av årets nya ord.
Men studien vittnar också om baksidan med miljöstyrande skatter.
Gröna skatteväxlingar brukar ju motiveras med att skatten på arbete sänks medan skatterna på koldioxid istället höjs. I resonemanget låter det som att ekvationen går jämt ut på lång sikt. Som att skatten på koldioxid är en permanent god skattebas,
När bilister följer både hjärta, hjärna och statsmaktens uppmaningar och byter ut dieselbilen mot elbilen minskar emellertid skatteintäkterna för staten.
Bilars påverkan på miljön är större än utsläppen. Inte minst buller och det utrymme bilen kräver i städer i form av parkeringsplatser och anspråkstagande av mark för rondeller och avfarter ställer krav på en effektiv transportpolitik. Redan i dag fungerar dock bilisterna som en kassaförstärkare för staten eftersom de betalar in betydligt mer skatt än vad bilen kostar samhället. Att en viss överbeskattning av bilen kommer att bestå är sannolikt oundvikligt. Någonstans måste statens skatteintäkter komma ifrån.
Men om beskattningen av bilen är kvar på dagens nivå trots att utsläppen minskar snabbare än vad regeringen bedömt urholkas emellertid trovärdigheten för såväl skatteväxling som för miljöstyrande skatter. Då blir det bilen i sig som beskattas även om den uppfyller kraven på fossilfrihet. Då visar det sig också att talet om grön skatteväxling mer handlar om att höja skatter (utifrån exempelvis fördelningspolitik eller som när det gäller förmånsbilar av genusskäl) än om att värna om miljön.
Det har ju också redan lagts fram olika förslag på kilometerskatter för att kompensera bortfallet av skattintäkter på drivmedel.
Det centrala är dock att Riksrevisionen visar att allt inte är nattsvart för klimatet. I det stora perspektivet får därför finansdepartementets skatteproblem komma i andra hand.
