Regeringen behöver ta sina klimatambitioner på allvar
Det blev ömsom sött ömsom salt när Klimatpolitiska rådet under torsdagen kunde presentera sin rapport för 2024. Om rådet gläds åt den borgerliga regeringens höga ambitioner i fråga om att nå noll nettoutsläpp till 2045, och den viktiga milstolpen att samtliga riksdagspartier nu står bakom detta mål, så får regeringen däremot en släng av sleven för att den behöver lägga fram mer konkret politik på området och för att klimathandlingsplanen inte riktigt redogör för hur de långsiktiga målen ska nås.
Och visst behöver det göras mer. Regeringen står på en god ideologisk grund för klimatarbetet. Där finns den liberala teknikoptimismen och framtidstron på att förändring är möjlig, kombinerat med konservativ försiktighet och med en kristdemokratisk förvaltarskapstanke som månar om naturen och att den ska kunna lämnas över i arv till kommande generationer.
Men om det finns en gedigen ideologisk grund – en förutsättning för att överhuvudtaget kunna arbeta med miljö- och klimatpolitiken – och regeringen har påbörjat reformarbetet för en grön omställning på borgerlig grund, så kan regeringen bli bättre i fråga om att konkretisera ideologin i reformer.
Från flera håll, inklusive från rådet, så får regeringen kritik för att utsläppen ökar på grund av den sänkta reduktionsplikten. Men även om man i och för sig med rätta kan diskutera exakt vilken nivå reduktionsplikten bör ligga på, så hade den som metod nått ett slags vägs ände i bemärkelsen att ännu högre höjningar inte hade mött folklig acceptans.
”Rådet gläds åt den borgerliga regeringens höga ambitioner i fråga om att nå noll nettoutsläpp till 2045.”
Att ta det missnöjet på allvar var nödvändigt för att säkra den gröna omställningens legitimitet. Det är talande att samtliga partier i riksdagen – med undantag för Miljöpartiet – gick på val på att sänka bränslepriserna. Och trots kritik mot regeringen är det få som har förslag på alternativa lösningar; det är lättare att klaga än att göra något.
Just detta med folklig acceptans är något som rådet också kommer in på. Även om rådet håller med om vikten av acceptans är det lite orättvist när det antyder att regeringen använder acceptans som ett argument för att pausa omställningen, även om regeringen onekligen arbetar med ett mer långsiktigt perspektiv.
Och när rådet vill att regeringen ska ”arbeta för att bygga acceptans” framstår det som att rådet föreställer sig att regeringen ska undervisa befolkningen i varför impopulär politik skulle behövas, i stället för att lyssna på väljarna och ta fram ny politik. Runtom i Europa ser vi nu hur näringsliv och medborgare slår bakut mot regeringars klimatpolitik – just det den borgerliga regeringen vill undvika.
Rådets kritik om att regeringen fokuserar för mycket på elektrifiering och kärnkraft framstår som missvisande. Elektrifieringen är helt avgörande om Sverige ska kunna ställa om och göra transportsektorn fossilfri. Även om det inom borgerligheten finns de som helt motsätter sig något annat än kärnkraft är det inte regeringens linje. Att regeringen öppnar upp för kärnkraft innebär inte att den gör det på bekostnad på andra kraftslag, tvärtom, den är tydlig med att Sverige inte kan lägga alla ägg i samma korg som klimatminister Romina Pourmokhtari (L) ofta påpekar.
Men regeringen behöver ta rådets grundläggande bedömning på allvar. Om regeringen menar allvar med att nå netto noll till 2045 så behöver de högt satta ambitionerna också åtföljas av konkret sakpolitik – och visa hur reformerna leder dit.
