Rätt tänkt om samfundsstödet

Frågan har berört flera av vår tids komplexa kulturella konfliktfrågor. I från delar av högern - och inte sällan av liberala ledarsidor - ställs frågan varför trossamfund alls ska få statsbidrag. Svaret är ganska enkelt. Det vore diskriminerande i ett samhälle om partier, folkrörelser och föreningar och tidningar får stöd, medan just sammanslutningar med religiösa motiv exkluderas. Det är också motsägelsefullt gällande stöd på kommunal nivå om scoutkårer som avslutar aktiviteten med en andakt inte får stöd medan sekulära scouter som samlas kring lägerelden erhåller bidrag. Med ett diskriminerande regelverk hade volleybollen och basketen som i Sverige vuxit fram genom KFUM - historiskt en folkrörelse med informella kyrkliga kontakter - motarbetats.

En annan motståndsfaktor var misstron inom socialdemokratin mot religionens återkomst i samhället. Utredaren Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, fick förklara för partivänner vad pluralism och mångkultur egentligen innebär. Inom vänstern fanns ambitionen att använda demokratikrav som en metod för att kunna minska eller avskaffa stöd till samfund som man ogillade för exempelvis en minoritetslinje i fråga om samkönade äktenskap eller för att de inte var organiserade exakt som en svensk folkrörelse. Här fanns inte så mycket ”gilla olika” utan tvärtom ett växande främlingskap gentemot både religiöst liv och folkrörelser.

Så har också med tiden en berättigad oro för islamism och bidragsbrottslighet i spåren av den utbredda välfärdsbrottsligheten och den negativa utvecklingen inom delar av svensk islam lett inte bara till stärkta motiv för hårdare krav utan de har också använts för att underblåsa misstänksamhet mot civilsamhället och stöd.

Det kan ju tyckas märkligt att folkrörelser som bidragit till demokratibygget i dag så ofta ses som exkluderande och intoleranta och till och med som problem för folkstyret.

Medvetna missförstånd har präglat debatten. Trossamfunden är på inget sätt beroende av staten. Svenska kyrkan får inget direkt stöd av staten utan finansieras helt av medlemsavgifter. Det offentliga stödet på 80 miljoner till frikyrkor och bland annat muslimska församlingar ska sättas in i ett sammanhang där medlemmar bekostar själva församlingens totala utgifter. Bidragsberoendet är lågt och självständigheten stark. De statliga medlen är till del också öronmärkta för andlig vård på sjukhus och fängelser.

Det är mot denna bakgrund Socialminister Forssmed ärvde ett förslag till lagstiftning som till och med Olof Palmecentret beskrevs i termer av att ”beskära civilsamhällets demokratiska utrymme”. Kritiken var stenhård.

Meningen var att alltifrån ungdomsledare till frivilligarbetare i ett samfund eller förening av lagstiftningen skulle betraktas som företrädare för organisationen. Uttalanden från dem i strid med regelverket, exempelvis antidemokratiska yttranden, skulle leda till att hela samfundet skulle kunna fråntas offentligt stöd.

Det skulle ställa hela nya krav på kontroll och regelinförande i samfunden, liksom på andra delar av civilsamhället. Ja civilsamhället skulle helt enkelt bli mindre civilt och mer myndighetsliknande.

Nu är regelverket modererat. Det slås fast att lekmannarevisorer och lokalvårdare, för att ge exempel, inte kan ses som företrädare. Rättssäkerheten är starkare. Samtidigt markerar regeringen tungt att det är med ”restriktivitet” som samfund som bryter mot reglerna ändå ska kunna ta få stöd.

Trossamfunden betraktas inte som potentiella samhällsnedbrytande aktörer utan äntligen som de civilsamhällesorganisationer de är.