Rätt att avskaffa nomineringsrätt
Finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) har inlett en politisk process för att förnya styrningen av AP-fonderna och i den ligger att avskaffa den nomineringsrätt över styrelseledamöter som arbetsmarknadens parter har. Fyra styrelseposter i i fyra av AP-fond tillsätts nämligen av regeringen efter nomineringar från parterna på arbetsmarknaden, två från arbetsgivarorganisationer och två från fackförbund.
Externa nomineringar förekommer också när det gäller universitetsstyrelser där bland annat en företrädare för lärosätet föreslår styrelseledamöter vilket påminner om att universitet och högskolor har en något friare ställning än förvaltningsmyndigheter.
AP-fonderna har också en särskild ställning. Regeringen skriver exempelvis inte regleringsbrev. Men varför har fackförbund och arbetsgivare denna position i just AP-fonderna?
Någon riktigt bra förklaring står inte att finna. I utredningar nämns att pension kan ses som uppskjuten ersättning för arbete och att arbetsmarknadens parter därför måste ha ett starkt intressefondens förvaltning. Ledamöterna från parterna har därför ett särskilt uppdrag att företräda allmänintresset.
Det är en långsökt förklaring eftersom alla i styrelsen har till uppgift att arbeta för bästa möjliga avkastning på fondens kapital.
I en regeringsutredning (DS 2015:34) föreslogs att styrelserna skulle tillsättas som i alla andra myndigheter. Det sa regeringen Löfven nej till. Inte heller en utredning från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO 2009:4) såg några skäl till den nuvarande ordningen. Tvärtom. Det ansågs försvåra sammansättningen av en styrelsen som en ”enhet” att fyra ledamöter är ”externt givna” och det riktades kritik - låt vara för ett antal år sedan- för att löntagarorganisationer inte nominerade personer med rätt finansiell kompetens.
Det är också alltid komplicerat med ledamöter som ska anses företräda ett intresse i en styrelse. I en bolagsstyrelse ska alla företräda bolagets bästa, aldrig någon ägare. Och i en myndighet arbetar alla på uppdrag av regeringen och i enlighet med lagar.
”själva verket reflekterar parternas nomineringsrätt att organisationerna när regelverket utformades hade en stark ställning också i andra offentliga organ.”
I själva verket reflekterar parternas nomineringsrätt att organisationerna när regelverket utformades hade en stark ställning också i andra offentliga organ. Från Sveriges Radio till Arbetsmarknadsstyrelsen satt ledamöter från fack och näringsliv i styrelsen.
Detta inslag av korporativism i Sverige – där organisationer överordnas medborgare – har med tiden tunnats, ut men lever kvar i några sammanhang. AP-fonderna är ett sådant. Men när ingen riktigt kan förklara nyttan med arbetsmarknadens parters inflytande i detta forum är det svårt att motivera varför det ska vara kvar.
