Raka motsatsen till arbetslinjen
Den socialdemokratiska strategin har efter valet gått ut på att tala om regeringen som SD-styrd och sedan på det hela taget inte opponera sig mot regeringens initiativ när det gäller migration, kampen mot den grova kriminaliteten eller det nya jobbskatteavdraget som träder i kraft efter nyår.
En orsak är rädslan för att förlora så kallade ”Magdamoderater”, de i grunden borgerliga väljare som visserligen räds en socialdemokratisk partivänster, men som samtidigt känner en oro för den politiska berättelse som Sverigedemokraterna torgför.
Denna mittenprofilering kontrasterar dock rejält mot planerna på ett stort förslag om arbetstidsförkortning som en grupp ledd av tidigare statsrådet Annika Strandhäll står bakom.
Att ”arbetarpartiet” funderar över att införa en sextimmarsdag eller en arbetsvecka bestående av fyra dagar är förvånande. Strandhäll har själv facklig bakgrund och i den fackliga rörelsen har entusiasmen för arbetstidsförkortning falnat ordentligt.
Nu har argumenten för en förkortning av arbetstiden förändrats allt efter att tidigare motiveringarna skjutits i sank.
Ett tag, under tider av hög arbetslöshet, talades det om att vi skulle dela på jobben. Men detta teoretiska resonemang höll inte ens teoretiskt. Jobb är inte utbytbara.
Dessutom är problemet i dag ett annat. Välfärden är i ett enormt behov av sjuksköterskor, förskolepedagoger och läkare. Industrin i Norrland säker med ljus och lykta efter arbetskraft. Den demografiska kurvan pekar samtidigt åt helt fel håll. Om samma arbete ska utföras på färre timmar betyder det att personalen på äldreboende och förskolor ska springa snabbare. Och det blir knappast fler händer i vården om mindre arbete ska utföras.
Förslaget ligger också i otakt med tiden. Välfärdens anställda ställer det förståeliga kravet på heltidsanställningar. Man vill helt enkelt kunna leva på sin lön. Nej till deltid, är ett återkommande krav.
”Någon ska också svara för mellanskillnaden om man arbetar 80 procent, men får lön för 100 procent.”
Någon ska också svara för mellanskillnaden om man arbetar 80 procent, men får lön för 100 procent. Här pekar också modeller på att de samhälleliga kostnaderna kan skena. Arbetstagarna kan väntas vilja kompensera eventuellt lägre löner. Det öppnar för oro på arbetsmarknaden och försämrade relationer mellan löntagargrupper samt mellan arbetsgivarorganisationer och fackföreningsrörelse.
Av denna anledning brukar fackens majoritetsuppfattning vara att den svenska modellen ska värnas. Därför förordas vanligen att frågor om arbetstider och löneökningar ska förhandlas mellan parterna och inte ske via statlig intervention på arbetsmarknaden.
Så sker ju också. Kollektivavtalen har förkortat arbetsveckan på flera avtalsområden med några eller någon timme samtidigt som en ökning av produktiviteten har lett till att lönerna kunnat stiga år efter år. Den väger framstår som så mycket mer attraktiv än en politisk styrning av arbetstider och därmed också av löneutvecklingen.
Det argument som i dag lyfts fram handlar om möjligheten för den enskilde att lägga sitt livspussel, något som annars brukar höras från Miljöpartiet som dessutom i samma veva vill införa någon form av medborgarlön fast nu under namnet basinkomst.
Arbete är nu inte allt i denna värld. Men det är ett resonemang kliniskt befriat från fallande BNP-siffror och arbetskraftsbrist. Och det är överraskande att det läggs fram samtidigt som den svenska ekonomin bromsar in.
Det är fråga om en distansering från traditionella S-mål som tillväxt och tryggad välfärd som sker samtidigt som retoriken i övrigt anpassas för att behålla Magdamoderaterna.
