Privata polishus
Men när det gäller samhällsfastigheter råder upp och ned vända världen. Vi får marknadshyror för regementen och polisstationer, att hyra är normen och ingen talar om ägandets betydelse.
En del av denna utveckling kunde skönjas i Kalmar när den Socialdemokratiskt ledda majoriteten förra året sålde fastigheter till Rikshem för en halv miljard kronor. Med affären fick den kommunala allmännyttan in kapital till renoveringar – en försäljning som borgerliga kommuner brukar ha svårt att driva igenom. Men ingick gjorde också sju äldreboenden som sedan hyrs tillbaka på 15 år.
Så frigjordes kapital till forskning, balansräkningen blev starkare och kommunen kan lättare låna pengar. Kalmar kommun är långtifrån ensam om att sälja fastigheter som tidigare betraktades som ett dött kapital. Och i många fall kan det vara rätt: en extern förvaltare kan vara effektivare på underhåll, riskerna kan bedömas olika och en privat aktör kan kanske lättare fylla vakanser.
Baksidan är också tydlig: Kommunen blir sittande på mycket långa kontrakt, och varje gång hyresgästen vill ändra i lokalerna uppstår en förhandlingssituation.
Men det finns än mer komplexa exempel. Tingshus och polishus sågs länge som en symbol för staten. Här finns också en dimension av oberoende. Staten ska ha full kontroll över sina mest centrala funktioner. Ägande är lika med makt.
Nyligen föreslog en statlig utredning att de försvarsfastigheter som inte behöver förvaltas av en myndighet ska säljas till bolag, statliga sådana. När det gäller för försvaret skyddade anläggningar kommer dock inte några försäljningar på tal. Sekretess och säkerhetsskäl talar för att de ska ägas av en särskild myndighet.
Sådana överväganden finns emellertid inte när det gäller polishus och tingsrätter där även privata intressenter accepteras som ägare. Polishuset i Växjö ägs av bolaget Skandrenting, i Västervik och Kalmar av Vacse fastigheter som i sin tur ägs av pensionsstiftelser knutna till bland annat Volvo och Apoteksbolaget. Kalmar tingsrätt ägs av Roxanne förvaltning. I Domstolsvärlden fanns också tidigare en betydande oro över denna privatisering. Ett bolag kan säljas i helhet eller i delar. Hyresavtalet för polishuset i Kalmar sträcker sig visserligen till 2028, men någon ägarprövning av polishus har aldrig diskuterats.
Försvarets krisartade ekonomi lär inte heller förbättras av ”marknaden”. 2012 betalade Försvarsmakten närmare 2,5 miljarder kronor i lokalkostnader – av ett anslag på 40 miljarder. Relationen mellan hyresvärd och hyrestagare är ju aningen komplex eftersom försvarsmakten knappast kan byta ort och lokal och den marknadsmässiga efterfrågan på logement lär vara marginell.
Bolagiseringen av försvarets mark illustrerar problematiken med att sälja och sedan hyra tillbaka fastigheter. Vilket pris och hyra ska övningsområden betinga? Förslaget om att sälja garnisonsområden i Kungsängen, Skövde och Halmstad med flera lär om uttrycket tillåts därför stöta på patrull. Om regeringen ska godkänna ett långt hyreskontrakt mellan Specialfastigheter och försvaret försvåras nämligen omlokaliseringar av arméns verksamhet. Stora arealer binds upp för en lång tid framöver. Försvarspolitiska överväganden flyttar in i hyresförhandlingar.
Nog är det märkligt att ”marknadslösningar” så snabbt tillämpas där de knappast passar, medan de undviks där de skulle behövas. Marknadshyra passar alltså bättre för hyreslägenheter och sämre för kaserner.
