President Magdalena blev ingen valvinnare
Fyrtio procents väljarstöd. Det är den målsättning Socialdemokraterna har, enligt partiets valanalys som presenterades i slutet av förra veckan. Och det är ju inget fel att partier har målsättningar. Men hur realistiska de faktiskt är får sägas vara en annan femma.
När den nu avgångne Centerledaren Annie Lööf först tillträdde sin post var hennes ambition att leda partiet tillbaka till fornstora dagar. Hon drömde om tjugo procents väljarstöd; i stället ligger partiet och skvalpar kring sex procent. Många kristdemokraterna trodde att partiet skulle nå det gamla rekordet från 1998 på nästan tolv procent under valet 2018, Ebba Buschs första som partiledare. Det slutade i stället på drygt sex procent.
Det kan med andra ord gå lite hur som helst med storslagna, numerära målsättningar. Med de trettio procent av rösterna Socialdemokraterna vann i senaste riksdagsvalet kan partiet förvisso glädja sig åt två procentenheters tillväxt hittills. Men det är fortfarande partiets näst sämsta i modern tid. Som konstateras i valanalysen fick partiet ett svagt resultat bland unga väljare, samtidigt som man fortsatt tappa stöd bland arbetare – medan man i stället vunnit väljare i traditionellt borgerliga fästen.
Analysen lyfter inte fram något särskilt uppseendeväckande som metod för att återfå det förlorade stödet från LO-medlemmar. Bland annat lyfter man fram behovet av ökad facklig-politisk samverkan. Med tanke på den redan infekterade frågan om LO-förbundens koppling till Socialdemokraterna låter det som en strategi som mycket väl skulle kunna ytterligare reta upp de väljare man är ute efter att vinna tillbaka.
”Under valrörelsen gick partiet till val på något av en ”presidentkampanj” med personfokus i stället för fokus på sakpolitik.”
Som förklaring till att partiet ökade sitt valresultat något och vann borgerliga väljare understryker man betydelsen av partiledaren Magdalena Andersson som person. Under valrörelsen gick ju partiet till val på något av en ”presidentkampanj” med personfokus i stället för fokus på sakpolitik. I analysens tycke visar den lilla ökningen att partiet gjorde rätt.
Men om det nu är så att Socialdemokraterna har en potential på fyrtio procent och att man fortsatt tappar sina traditionella väljare skulle slutsatsen lika gärna kunna vara personfokus och bristen på sakpolitisk substans inte är något framgångsrecept.
Man lägger också en hel del av skulden för partiets nederlag på den andra sidans förslag som man kallar för populistiska, publikfriande och orealistiska. Man exemplifierar med energifrågan, ett område där partiet ju också efter valet har kritiserat den borgerliga regeringen exempelvis gällande elstödet. Men införandet av ett elstöd är politik som Socialdemokraterna själva också drev i valrörelsen.
"Socialdemokraterna kan inte vara nöjda” står det i valanalysens förord. Med deras rekommendation att tilltala ”den stora mitten i befolkningen” är frågan också om deras kärnväljare kommer kunna vara det framöver.
