Politisering urgröper biståndsviljan

Det rör sig om Expertgruppen för biståndsanalys, en statlig kommitté, som utvärderar det svenska biståndet på generell nivå.

Med tanke på att det svenska biståndet 2022 sammantaget uppgår till 49,3 miljarder kronor har kommittén en synnerligen viktig uppgift. Ett problem med detta utgiftsområde är ju annars att medlen förbrukas långt från Sveriges gränser. Granskande medier har därför exempelvis ingen större möjlighet att återkommande nagelfara utgifterna. Tankesmedjor presenterar sällan några rapporter om biståndsverkligheten. På detta område är beroendet av informationen från biståndsmyndigheten Sida och från andra aktörer helt avgörande för insyn och bedömningar.

Kunskapen är ju inte bara viktig sett ur skattebetalarnas - de generösa givarnas - perspektiv utan också för mottagarna.

Expertgruppens årsrapport är skriven på sedvanlig myndighetsprosa. Värderande ord, normativa uttryck - som tar ställning - eller tydlig kritik lyser med sin frånvaro. Allra hårdaste formuleringen är kanske att en utvärdering visar angående biståndet till Afghanistan att ”resultaten huvudsakligen är svaga” och att de svenska myndigheterna i ”mycket högre grad än idag behöver kunna ställa om verksamhet utifrån vunna erfarenheter”.

Den som läser ända till slutet får dock ta del av en förhållandevis kritisk bild av den svenska biståndspolitiken. Utformningen ”skapar också en snårig väg mellan politisk inriktning och verksamheters utfall som gör bistånd svårare att förstå.”

Vad som syftas på är bland annat fördelningen av insatser. Flest insatser, över 30 procent, relaterar till jämställdhet (mål 5) och fred (mål 16). Mindre än 20 procent av det svenska bilaterala biståndet syftar till att direkt bidra till målet att avskaffa fattigdom (mål 1).

Även om insatser kan syfta till att uppnå flera olika mål - som går hand i hand- stämmer således den politiska retoriken om att fattigdomsbekämpningen är i främsta rummet dåligt med den konkreta verksamhetens utfall.

När kommittén skriver att olika typer av inrikespolitiska och utrikespolitiska hänsynstaganden inte alltid ligger i linje med biståndets målsättningar kan det tolkas som att de olika målen som vackert presenterats för hemmaopinionen drar biståndet i fel riktning.

Tidigare har kommitténs experter kritiserat att målen blir fler och frestas man att lägga till mer politiserade - och att även antalet mottagare ökar. Mottagare är för övrigt ett ord som normkritiker till vänster inom biståndsbranschen ogillar. Det anses uttrycka ett orättvist maktförhållande och påminner om ”koloniala” strukturer.

Betoningen av fred och jämställdhet - inget oviktigt - men som rimligen borde vara underordnade fattigdomsbekämpning vittnar återigen om hur biståndet politiseras. Risken med de ideologiserade målsättningarna är att förtroendet för biståndet faller och därmed i längden också biståndsviljan. Ska biståndsviljan konsolideras måste fattigdomsbekämpning prioriteras.