Politiken borde drömma större
En intressant ny undersökning från Ipsos visar att svenskar har ”en mörk bild av samhällsutvecklingen.” En pessimism som blivit mer och mer utbredd sedan 2020. Få anser att Sverige utvecklas åt rätt håll, och pessimismen är särskilt utbredd bland äldre och kvinnor. Runt 60 procent är pessimister, inte ens 10 procent optimister. Framförallt är det gängkriminaliteten och relaterade frågor som oroar, därefter klimatet.
Det är en trend som ser ut att rimma väl med hur svensk politik de senaste åren har dominerats av vad som närmast kan kallas för krishantering: åtgärder för att komma till rätta med akuta problem. Omläggningen av migrationspolitiken i kölvattnet av flyktingkrisen. Satsningar på hårda tag för att få bukt på gängvåldet. En ny syn på kärnkraft med anledning av energi- och klimatkris. Och så vidare.
Det hade i och för sig kunna tolkas som ett tecken på handlingskraft – åtminstone om det inte vore för att dagens politiska svar ofta är sådana som länge motarbetats – men är samtidigt ett politiskt fattigdomsbevis. Politik kan inte bara handla om att försöka få ordning på följderna av tidigare politiska misslyckanden. En sådan vision blir andefattig – och torde bidra till den mörka samtidskänslan.
Till det kommer de alarmistiska tendenserna i samhället, om det så gäller framkallandet av klimatångest eller försöken att framställa det som att den liberala demokratin i Sverige är i fara. Sammantaget blir mixen av alarmistiska trender, pågående kriser och snävt politiskt fokus något av en mörk spiral.
”Det är knappast en slump att de kristdemokratiska, liberala och centerpartistiska väljarna sticker ut som minst dystra.”
Att ta tag i kriser är förstås inte så lite. Men att identifiera och bekämpa systemhotande företeelser handlar om att lappa och laga. Utöver det måste man också bygga. Samhällsbygget kan inte bara kretsa kring tillvarons mörker, det behövs strimmor av ljus – visioner om det goda samhället och vägen dit. Hopp, helt enkelt.
Det är ett perspektiv som i mångt och mycket saknas, eller åtminstone har blivit en bristvara. Om det så gäller Miljöpartiets klimatångestframkallande retorik, Socialdemokraternas hållning att regeringen är demokratihotande högerregim, eller borgerlighetens hårda tag-profil – överallt präglas politiken av undergångsstämningar. Bland all pessimism behövs det lite hopp.
Allvarliga problem ska i och för sig inte underskattas. Och optimism kan lätt slå över i övertro, som regeringens starka tilltro till framtida tekniks betydelse för att bekämpa klimatkrisen.
Men åtminstone inom borgerligheten borde man kunna förvänta sig ett starkare stråk av framtidstro. Det är knappast en slump att det just är de kristdemokratiska, liberala och centerpartistiska väljargrupperna som sticker ut som ”minst dystra” i Ipsos mätning. Från Moderaternas positiva syn på individen och hennes förmåga till kristdemokraternas värdesättande av de små gemenskapernas eller betydelsen av den skapande människan – det finns ett ideologiskt arv för partierna att bygga utifrån. Vem tar första steget?
