Politiken är mer än fackens redskap

Det är inte oväsentligt att vi oftast berättar vad vi jobbar med när vi möter nya människor långt innan vi berättar vilka vi är släkt med eller var våra föräldrar bor. På ont och gott är vi svenskar vad vi gör.

Det är därför begripligt att vår nationella politik så mycket handlar om arbete, arbetsproblem eller brist på arbete. Men det är en sak. En annan är hur politikens bas, ja på något vis själva statsmaktens bas glidit in i arbetsmarknadens organisationer.

Förklaringen heter – ja det hörs ju redan på namnet – arbetarrörelsen. Vårt under hundra år mest inflytelserika politiska parti har arbetat i direkt tandem med landets största fackliga organisation, LO, och med tydliga band också till tjänstemannaorganisationen TCO. I synnerhet LO har haft en politisk särställning som ett av statens stödben. Det har inte minst märkts i invandringspolitiken, där staten blivit ett verktyg för facken för att sätta upp murar mot konkurrens utifrån. Det har under mycket lång tid varit mycket svårt för utlänningar från länder utanför Norden att få jobb i Sverige. Det har satt djupa spår som vi fortfarande drabbas av.

Därför är det inte oväntat att vänsterkoalitionen på måndagen lovar att riva upp Lavallagen och täta de bräscher i muren runt Sverige som vårt EU-medlemskap inneburit. Ja, partiföreträdarna skriver i klartext i Svenska Dagbladet om behovet av tunga organisationer som styr, och om hur deras Svenska stat ska bli ett redskap för den maktutövningen.

Östtysklands ledning ansåg sig på sin tid styra en arbetare och bondestat. Socialdemokraten Sven-Erik Österberg, vänsterpartisten Josefin Brink och miljöpartisten Ulf Holm vill tydligen leda en fackförbunds- och organisationsstat. Som EU ser ut nu kommer den önskan aldrig att kunna uppfyllas. Framtiden innebär större integration, bredare utbyte och utsuddade nationsgränser.

Så statsmakten – svensk eller annan – kommer i framtidens Europa allt mindre handla om förhållanden på arbetsmarknaden. Och organisationer i den kommer, oavsett vilken sida de företräder, få allt längre till politiker, kanslihus eller riksdagar.

Ty till syvende og sidst är statsmaktens bas inte organisationer utan medborgare, alldeles oavsett om dessa är anställda, arbetsgivare, arbetslösa eller pensionärer. Eller är med i någon tung företrädarorganisation eller inte.