Polariserande retorik är ett tveeggat svärd

Som Barometern rapporterat blev till slut Jonathan Sager (SD), Sverigedemokraternas toppnamn i Kalmar, utesluten ur partiet. Slutresultatet på det interna personärende som öppnats mot honom tidigare i år, bland annat kopplat till vad som uppgetts röra personangrepp mot Ungsvenskarnas Anton Liljegren Johansson – son till Sverigedemokraternas partisekreterare Mattias Bäckström Johansson.

Något som Sager själv kommenterar i ett offentligt inlägg på sin facebook-profil under tisdagen, med förklaringen att konflikten bland annat ska grunda sig i anklagelser om att han ska ljugit om hot mot sig själv.

Nu tycks alltså det infekterade bråket ha nått sitt slut.

Den hårda retoriken blev ett signum för Sager, med vilket han tog sig fram, gjorde sig ett namn i politiken och fick nationell uppmärksamhet. Men det är också vad som till slut kom att innebära slutet på hans politiska karriär i Sverigedemokraterna.

På så sätt var Sager lite av ”vår tids politiker”. Inte så att den hårda retoriken är typisk för gemene man i politiken, nej, det ska sägas att de flesta politiker faktiskt är rätt städade. Men det är en trend som präglar många av de politiker som i vår tid får uppmärksamhet. Det gäller både i Sverige och internationellt; se bara på Donald Trump och hans raljanta stil. Det finns en utbredd föreställning i synnerhet bland yngre om att man ska vara kaxig och slängig, slå sig fram för att tränga igenom bruset.

Och på ett plan är det förståeligt: uppenbarligen skördar många framgångar när de använder sig av den taktiken. Det ger klick, lockar läsare, leder till delningar på Twitter och likes på Facebook. Det väcker känslor och engagemang. Det är en aspekt av den affektiva polariseringen och en etablerad del av populisternas playbook, både på vänster- och högerkanten, men har också kommit att användas i mer etablerade sammanhang.

Men det är också något som förpestar det politiska samtalet. Det är retorik i dess sämre bemärkelse, något som tilltalar de lägre aspekterna i människan snarare än förnuftet och människans noblare sidor – en av anledningarna till varför den store grekiske filosofen Platon var skeptisk till retorikens konst.

På sätt och vis är det en liknande anda som präglar de aktivister som gormar och väsnas för att störa ut politiska samtal – i stället för att föra en sansad och rationell debatt.

I fråga om Sverigedemokraterna är Sager inget unikum. Han är snarare ett barn av sin tid – och sitt parti. Partiet har en historia av utesluta företrädare som går över den ena eller andra gränsen. Men även partiets ledande företrädare är tränade i samma skola. Partiledaren Jimmie Åkesson har vid flera tillfällen gjort svepande och hårda utfall av en sort som andra partiledare aldrig ens skulle överväga.

Den hårda retoriken är ett tveeggat svärd. Den som använder det löper risk att falla på eget grepp.