Plats för kvalitet på universiteten

Fler platser på Linnéuniversitetet var ett löfte den Socialdemokratiska ledningen hade med sig till Kalmar i onsdags. Närmare bestämt 950 stycken.

Så brukar det låta när universitets och högskolesektorn vid sällsynta tillfällen kommer upp till debatt i Sverige. Det är fler platser och större utbyggnader för att nå allt fler mål; sysselsättning, regional utveckling och näringslivssamverkan. Denna framtidsfråga hamnar annars utanför politikens fokus. För det bär regeringen en viss skuld. Någon högskole- och forskningsminister finns inte sedan Tobias Krantz lämnade ministären, frågorna ligger i utbildningsminister Jan Björklunds (FP) proppfulla portfölj och hans statssekreterare Peter Honeth får i praktiken ta ett stort ansvar för den akademiska världen.

Att denna sektor får 74 miljarder i statliga anslag, att var fjärde statsanställd, 75 700, finns i högskolevärlden och att antalet studenter uppgår till över 400?000 återspeglas aldrig i den politiska debatten.

Reduceringen av den akademiska världen till en fråga om volym är därför djupt problematisk. Ordet platser finns egentligen bara i politikens retorik och inte i universitetens ordlistor. Regeringen ska inte detaljstyra inte högskolorna som är fristående myndigheter utan den fördelar anslag, inte platser. Utbildningsplatser kostar också olika mycket beroende på program och kurs ­varför det är en olämplig modell för ekonomistyrning.

Löftet om ett exakt antal nya platser – 950 – på ett universitet påminner om den detaljstyrning som kommunerna tidigare utsattes för med öronmärkta statsbidrag. Det är att vrida klockan tillbaka, till en tid när universi­teten var mindre självständiga och mer av myndigheter som alla andra. Och mest som dåtidens Arbetsmarknadsstyrelse.

Nu är Socialdemokraterna inte ensamma om att driva kvantitativa mål. Förslag från Centerns högskole­förbund må ha begränsad betydelse i valrörelsens slutskede, men när centerstudenterna föreslår en bonus till dem som är klara med utbildningen i tid avslöjas den samtida liberala förkärleken för genomströmning och tilltron till ekonomiska styrmedel på individnivå.

Antalet studenter som tar ut examen är för övrigt rekordhögt. Men prioriteringen av såväl fortsatt platsexpansion som ökad genomströmning speglar en likartad syn på utbildning där värden som bildning och personlig utveckling tonas ner.

Ett liten men from förhoppning är i stället att Sverige återigen får en forsknings- och högskolsminister efter höstens val. Och en minister som värnar universitetens historiska egenart och aldrig hemfaller åt platspopulism.