Plastpåseskatten till skräpkammaren
Så var sagan om den svenska plastpåseskatten all. Eller ja, rättare sagt kommer den att vara det i november – nästa år. Först då lägger regeringen skatten på plastbärkassar i soporna.
Skatten var kontroversiell redan när den infördes av den dåvarande rödgröna regeringen alldeles i början av pandemin och har under sin korta levnad varit ömsom hatad, ömsom älskad – och av rimliga anledningar, skall sägas:
Sverige hör inte direkt till de värsta förbrytarna när det gäller att skräpa ned naturen med plastkassar. Tvärtom är svenskarna duktiga på att återanvända sina plastpåsar flera gånger om som mat- eller gympapåsar innan de till sist slutar sin bana som soppåsar. Det är alltså förståeligt att det väckte upprördhet att just svenska konsumenter skulle åläggas en sådan skatt, när något liknande snarare hade gjort större nytta i Kina eller Filippinerna.
Och regeringen har rätt i att den svenska förbrukningen av tunna plastbärkassar ligger bra under EU:s mål på max 40 stycken per person och år.
Men det betyder å andra sidan inte att det är oviktigt att även Sverige gör en insats för att motverka plastföroreningar i naturen.
”När regeringen avskaffar skatten får den gärna lansera en egen reform för att motverka plastföroreningar i naturen.”
Skatten blev också ett hårt slag mot svenska producenter av miljövänliga plastpåsar. När skatten infördes nödgades Gaia Biomaterials AB, som tagit fram en förnybar påse som kan läggas i komposten, att flytta delar av produktionen utomlands. Och tillverkaren Trioworld Lundins i Jössefors förlorade hela 90 procent av sin försäljning i Sverige; ett företag vars bärs kassar är gjorda av en tjockare plast just för att kunna användas om och om igen. Inte undra på att de tänker fira med bulle i Jössefors efter regeringens besked.
Om skattens konkreta miljö- och klimatnytta i just Sverige kan ifrågasättas så låg dess värde snarare i potentialen att fungera inspiration för andra länder med större plastnedskräpningsproblem att ta efter. Att vara ett föregångsland som visar andra vägen ska inte underskattas.
Ett antal länder i främst Europa har redan infört plastpåseskatt, medan det vanligare tillvägagångssättet i resten av världen just nu är att helt eller delvis förbjuda plastpåsar. Det senare kan möjligen förstås som en panikartad krisåtgärd, men kan få negativa följder om folk hel går över till att använda till exempel de trendiga bomullspåsarna – som förvisso håller länge om de är i bra kvalitet, men som kräver mycket mer energi, vatten och kemikalier än andra kassar för att tillverkas.
Att regeringen till slut skulle bestämma sig för att avskaffa skatten var väntat; de flesta av Tidöavtalets partier har argumenterat emot den ett bra tag. För Liberalerna är det dock en prestigeförlust; det var delvis tack vare Liberalerna som skatten till att börja med infördes som ett resultat av januariöverenskommelsen. Och så sent som i våras markerade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) mot Sverigedemokraterna när partiets representanter gick ut och lovade att skatten skulle slopas.
Den borgerliga regeringen har gjort den gröna omställningen till en av sina profilfrågor. När den nästa år avskaffar skatten får den gärna lansera en egen reform för att motverka plastföroreningar i naturen. Det är trots allt ett problem som handlar om mer än plastpåsar.
